Präst eller prästvigd för tjänst i EFS?

Svenska kyrkan beslutade för bortåt trettio år sedan att lösa problemet med att icke prästvigda pastorer inom den egna inomkyrkliga missionsrörelsen EFS förrättade nattvard i sina föreningar.

Efter konstruktiva samtal beslutades att EFS pastorer, efter att vissa villkor uppfyllts, skulle prästvigas. Därmed var saken löst. Gott så.

Men något har hänt under resans gång.

Efter prövning av EFS missionsföreståndare och EFS styrelse vigs fortfarande präster för tjänst i EFS. EFS styrelse ger sitt godkännande, varefter biskop i det stift kandidaten kommer att tjänstgöra, viger till ämbetet. Det fungerar så länge ”EFS-prästen” har kvar sin tjänst i föreningen där denna togs i tjänst. Men när livet går vidare, och dörrar öppnas för nya tjänster, börjar problemen:

Eftersom ”EFS-prästen” inte är komministerbehörig är det uteslutet att söka komministraturer i Svenska kyrkan. Vikariat kan gå bra, men för övrigt har endast de 40-talet samarbetskyrkorna med EFS varit tänkbara alternativ. Detta blir ett problem då ”EFS-prästen” vill flytta på sig.

Därför vill vi ställa frågan till EFS styrelse och Johannelunds högskolestyrelse: Vilket är ert ansvar?

Det har snart gått trettio år, och i dag är det fler samarbetskyrkor än Bäckbykyrkan i Västerås som inser att goda förkunnare utbildade på väl ansedda Johannelunds teologiska Högskola, godkända av EFS styrelse och missionsföreståndare, tillika vigda till ämbetet som präst av respektive stifts biskop, i många fall inte kan fungera ens i tjänsten som samarbetskyrkopräst.

Vi har fått ett problem. 

Därför vill vi ställa frågan till EFS styrelse och Johannelunds högskolestyrelse: Vilket är ert ansvar?

Ni utbildar unga människor nästan färdigt, men de blir inte fullt brukbara i den kyrka som ropar efter dem. Och ni vet det.

Och vi vill ställa frågan till Svenska kyrkan och våra biskopar: Vilket är ert ansvar?

Ni viger unga människor till uppdraget att förrätta kyrkliga handlingar. Men deras möjlighet är begränsade, och ni vet det. 

Stiften, pastoraten och församlingarna bedömer inte lika. Och EFS bedömer på sitt sätt.

Och ni vet det.

Vi vill bara en sak: Prata med varandra. Nu! Det går inte att dröja i den här frågan. Trettio år räcker. Det finns inte plats för prestige. Det handlar om unga människor som bär på en kallelse att tjäna sin kyrka. 

Det handlar om samarbetskyrkor, som enligt gällande avtal mellan Svenska kyrkan och EFS är så helt överens om att visa varandra full respekt, och som i avtalet betygade full andlig enhet med varandra. Men som inte får behöriga sökande.

Låt oss hjälpas åt, för vi behöver varandra.

Hur går vi vidare? Någon?

Bengt Burström
ordförande EFS i Västerås

Bengt Gustavsson
ordförande Samarbetsrådet i Västerås