Så kan systematisk teologi hjälpa kyrkans svar på populismen

President Trump har svept in i Vita huset i luftdraget av ett kulturkrig mot allt och alla. Sunda politiska ställningstaganden ersätts av ett vettlöst kulturkrig där bibeln ofta åberopas. Omistliga värden som demokrati och mänskliga rättigheter undermineras. Inte sällan vänder sig människor till Svenska kyrkan i tron att vi står för det Trump står för. I detta pågående kulturkrig måste vi med stolthet hävda vår kyrkas identitet.

I vår strävan att ställa oss i dialog med samtiden har det ibland blivit lite si och så med kunskapen om och stoltheten över den egna identiteten. I Svenska kyrkan finns ett narrativ att vi står för öppenhet, ställer fler frågor än ger svar och att vi välkomnar varje sökande människa. Det är riktigt på flera sätt. I Svenska kyrkan samsas många fromhetstraditioner.

Men frågan är om denna hållning funkar som motmedel mot den populistiska upplösning som kulturkrigare syftar till. Svenska kyrkan framstår som famlande när varje välgrundat svar i rådande narrativ uppfattas som dogmatism. Narrativet beskriver en religiositet där sanningsanspråk och snabba svar lyser med sin frånvaro. Men vi har ju faktiskt svar och talar sanning. Kyrkan har till och med en dogmatik. Det är min poäng och vi börjar på 300-talet.

Konciliet i Nicea år 325 lyckades ena kyrkan kring vad som är kristendom. Sedan dess har kristna av olika slag försökt systematisera sitt tänkande i skärningspunkten mellan det bibliska materialet, dogmhistorien och den samtid man lever i. Detta kallas för systematisk teologi. I teologihistorien studeras hur sådan systematik utformats och genom den kan vi fortsätta formulera ansvarig teologi. Att stå för kristen tro på ett intellektuell redbart sätt handlar inte om att förmedla snabba svar utan grund. Det handlar om att ge svar utifrån en lärdomstradition som är stor och bred, men ändå möjlig att förmedla på ett systematiskt sätt.

Ett huvudproblem som den systematiska teologin alltid brottats med gäller synen på bibeln och bibelns auktoritet. I en luthersk tradition har bibeln ett centrum, Jesus Kristus, och därmed också periferi. Allt i bibeln har helt enkelt inte samma tyngd. Vi tror inte på bibeln som sådan. Det är klart formulerat i kyrkoordningens portalparagraf om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Vår tro gestaltas i gudstjänst och liv. Vår tro är ett levande utflöde av Guds skaparord. Så står det också i augsburgska bekännelsen, som enligt kyrkoordningen sammanfattar vår tro. I den finns ingen paragraf om bibelns tillkomst eller auktoritet som står för sig själv. Läran om ordet står i paragraf 5; i en artikel som handlar om predikoämbetet.

Alltså. Svenska kyrkan har en från många andra samfund skild uppfattning om bibelns tillkomst och auktoritet. Vi har en annan bekännelsegrund är många av de reformerta kyrkor i USA varifrån kulturkrigarna hämtar sin ammunition.

Vi bör med kraft hävda Svenska kyrkans uppfattning som lika sann som den alltid varit. Populister har inte sällan en syn på bibeln som en statisk bok där mötet mellan Guds inspiration och den som skrev ner enskildheterna i bibelns böcker är det viktiga. För Svenska kyrkan är tvärt om bibeln en boksamling vars tillkomsthistoria exegetiken kan forska om. Vi som predikar kan stå för de forskningsrönen inför offentligheten. Vi anser att bibelns auktoritet står att finna i predikosituationen. Det levande ordet – fortsättningen på Guds skaparord– går ut till människor då ordet läses i gudstjänsten och predikanten fortsätter berättelsen om Herren Jesus Kristus. Det är detta som är bibeln kärna. Därmed är det inte svårt att hålla gränsen mot bibelns periferi i vars utmarker kulturkrigarna hämtar sina vettlösa dumheter.

Michael Öjermo, kyrkoherde i Täby