Släpp huvudmannaskapet och starta begravningsbyråer

Siffrorna talar sitt tydliga språk. Begravningstraditionerna i Sverige är stadda i kraftig förändring och Svenska kyrkan marginaliseras sakta men säkert. År 2010 genomfördes drygt 80 procent av alla begravningar i Svenska kyrkans ordning. 10 år senare är siffran 65 procent. Andelen borgerliga begravningar har fördubblats och begravningar utan någon ceremoni har femdubblats (från 2 till 11 procent).

Samtidigt ökar kötiderna för en begravning. År 2012 fattade riksdagen beslut om att en gravsättning måste ske inom 30 dagar från dödsfallet (mot tidigare 60 dagar). Bakgrunden var de allt mera senarelagda akterna och det som kom att likna köer till begravningstider.

Nio år senare visar det sig fortfarande på många håll vara svårt att uppfylla regelverket. Ur själavårdande synpunkt vore väl det rimliga att begravningen kan ske inom ett par veckor. Varför dröjer det då så länge? Olika svar har getts.

Ett är att de anhöriga har svårt att hitta närliggande tider då alla kan delta. Ogärna ombokar man planerade aktiviteter för en begravnings skull. Ett annat är att det är svårt att hitta tider. Fredagarna tycks vara den populäraste dagen och då är det på många ställen kö som gäller.

För några decennier sedan var fortfarande söndagsbegravningarna vanliga. Sedan kom lördagen att bli begravningsdagen framför andra. I dag tycks få församlingar erbjuda helgbegravning. Beror detta på att personalen är ovillig/alltför uppbokad eller är det snarare begravningsbyråerna som spjärnar emot? Om detta finns skilda uppfattningar.

För att möta utvecklingen har några församlingar startat kyrkliga begravningsbyråer. Något som, inte utan skäl, mött kritik. Att kyrkan samtidigt är huvudman för hela begravningsväsendet och agerar som en aktör inom begravningsbyråbranschen sätter konkurrensen och den fria marknaden ur spel. Denna uppfattning har också delats av kyrkliga instanser som därför försökt förhindra tillkomsten av kyrkliga byråer.

Huvudmannaskapet hindrar en rejäl satsning på kyrkliga begravningsbyråer. Trots detta har inte kyrkans huvudmannaskap på allvar ifrågasatts. Såväl riksdagen som kyrkomötet har avslagit motioner om att utreda huvudmannaskapet.

Vi menar att det av flera skäl nu är läge att ompröva det närmast krampartade fasthållandet vid Svenska kyrkan som huvudman för att i stället prioritera arbetet med kyrkliga begravningsbyråer. Genom att prioritera arbetet med begravningsbyråer skulle såväl kyrkans medarbetare som de sörjande nå flera fördelar.

En första kontakt knyts med sorgehuset mycket snart efter dödsfallet. Företrädare för församlingen har möjlighet att redan vid detta första tillfälle möta de anhöriga och tillsammans med dem tänka kring uppläggningen av begravningsakten. Att begravningsbyråerna i dag har mycket goda och kompetenta medarbetare innebär ändå inte samma sak som om kyrkan redan i detta skede får möta de sörjande. Kombinera en satsning på kyrkliga begravningsbyråer med att erbjuda begravningstider även på lördagar och söndagar. Så möter vi framtiden i ett alltmer mångkulturellt samhälle.

Pelle Söderbäck
Västerås
Bertil Murray
Uppsala