Sorgligt när muslimer utmålas som hot

Det är inte helt lätt att förstå syftet med Ulf Lönnbergs debattinlägg ”Svenska kyrkans religionsdialog farligt gränsland”. Men vad som är sorgligt är att muslimer återigen svepande utmålas som ett hot och att det framställs som suspekt att muslimer engagerar sig i samhälleliga, politiska frågor. Något kristna kan göra, utan att det ifrågasätts.

Samhällsklimatet har sannerligen förändrats. För bara ett årtionde sedan välkomnades det att muslimer organiserade sig efter svensk folkrörelsemodell, startade studieförbund och engagerade sig i politiken. Tvärpolitiskt, över blockgränsen, anordnades iftarmåltider i riksdagen under ramadan.

I dag tycks misstänksamheten ha segrat. Många är de muslimer som får utstå hot och hat. Det är djupt oroande. I debatten har det har blivit närmast ett axiom att muslimska trossamfund och civilsamhällesorganisationer bara skulle vara täckmantlar för Muslimska brödraskapet.

Som den humanitära organisationen Islamic Relief, som återkommande misstänkliggörs trots att man samarbetar internationellt såväl med svenska Sida, som med motsvarigheten till Sida i USA, det statliga USAID, och med Lutherska världsförbundet.

I Sverige samarbetar Islamic Relief med Svenska kyrkan och moskén på Södermalm i Stockholm inom flyktingmottagnings- och integrationsprojektet Goda grannar, som på ett omvittnat positivt sätt bygger broar och övervinner rädslor mellan människor.

Dialogen och samarbetet med muslimska partners är inte ”samhällsomstörtande”. Att de, också partners med en i frågor som jämställdhet kanske mer konservativ syn än vad som är normen i majoritetssamhället, skulle vara ett hot mot säkerheten avvisas också bestämt i forskningsrapporten Samhället måste öppna sig för mångfalden. Mångfaldspolicyn som möjlighet till islamisk aktivism, publicerad av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (2019).

Dialog innebär inte att ha samma syn i allt, precis som vi inte heller har det inom och mellan olika kristna samfund. Men kan vi samarbeta så kan vi göra samhället och världen bättre. Lära känna och förstå varandra bättre. Och ta vara på tron som en fredskraft.

Något också kyrkoordningen (inledningen till 14:e avdelningen) uppmuntrar och uppmanar till:

"Utifrån kyrkans tro på Gud som skapande, upprättande och livgivande i hela världen, är den vidare ekumeniska kallelsen att verka för kyrkans enhet, mänsklighetens gemenskap och världens helande, samt att söka Guds tilltal i mötet med varje människa oavsett religiös tradition". 

Peter Lööv Roos
samordnare för interreligiösa frågor i Svenska kyrkan