Svenska kyrkan bryter mot sina egna värderingar

Svenska kyrkan är Sveriges femte största skogsförvaltare. I nuläget förvaltar kyrkan sin skog som vilket skogsbolag som helst med kalhyggen och trädplanteringar som inte värnar utsatta arter – ett skogsbruk som enligt Skogsstyrelsen inte alls når upp till satta miljömål. Men varför ska ett evangelisk-lutherskt trossamfund agera annorlunda än andra skogsförvaltare? Varför ska en kyrka vara en förebild och grön föregångare inom skogsindustrin? Svaret är enkelt och finns att hämta i Svenska kyrkans eget regelverk, närmare bestämt i Kyrkoordningen, elfte avdelningen, fastställd av kyrkomötet den 1 januari 2022:

”De som har hand om kyrkans ekonomi och egendom svarar för sin förvaltning inför både Gud och människor. Förvaltarskapet måste utövas med hänsyn till hela Guds skapelse. En förvaltare måste vara pålitlig och klok och kunna svara för sin förvaltning när den granskas. (SvKB 2005:7)”

Detta är vad Svenska kyrkan har att förhålla sig till.

Förvaltaren av skogen ska, enligt denna skrivelse, kunna svara för sin förvaltning när den granskas. Enligt Skogsstyrelsens nyligen publicerade rapport håller svenska skogsförvaltare inte måttet, Svenska kyrkan inräknad. Då har Svenska kyrkan alltså att, i linje med sitt eget regelverk, svara för sin förvaltning (KO, 11 avd.).

Men enligt samma regelverk är det inte enbart inför granskaren som förvaltaren måste svara. De egna skrivelserna ställer högre krav än så: ”Förvaltarskapet måste utövas med hänsyn till hela Guds skapelse.” När Skogsstyrelsen tydligt visar att skogsförvaltare som Svenska kyrkan inte värnar den ekologiska mångfalden är detta därför ett övertydligt exempel på ett förvaltarskap som inte tar hänsyn till hela Guds skapelse och därmed inte följer sitt eget regelverk.

Dessutom säger Kyrkoordningen att kyrkan som förvaltare svarar ”inför både Gud och människor”. Här tillkommer ytterligare en nivå som i frågan om skogsförvaltning har direkta kopplingar till den pågående försoningsprocessen mellan Svenska kyrkan och det samiska folket. Svenska kyrkans åtta åtaganden gentemot det samiska folket innebär att kyrkan bland annat åtar sig ”att förkunna evangelium (...) på ett för samer kulturellt relevant sätt med respekt för samisk andlig och kyrklig tradition”, att ”öka (...) respekten för urfolksrättens principer inom Svenska kyrkan och i samhället” samt att ”öka samers inflytande och delaktighet i Svenska kyrkan.”

I dialogen mellan Svenska kyrkan och det samiska folket framförs från samiskt håll återkommande att samisk andlighet är oskiljaktig från traditionellt samiska marker. Kyrkans förvaltning av skogar och marker relaterar därför direkt till samisk andlighet och samisk kultur. Här kan tilläggas att skogssamernas ställning inom den samiska kulturen liksom i majoritetskulturen alltjämt lider konsekvenserna av den kategoriklyvning av det samiska folket som, med aktivt stöd från svenskkyrkliga företrädare, skedde under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Här skulle ett pålitligt och klokt förvaltarskap av skogen vara ett sätt för kyrkan att följa åtagandet: ”att förkunna evangelium (...) på ett för samer kulturellt relevant sätt med respekt för samisk andlig och kyrklig tradition.”

Den nära kopplingen mellan samisk andlighet och traditionellt samiska marker ger dessutom skäl att hävda att det åtagande som handlar om att stärka samiskt inflytande i Svenska kyrkan särskilt bör gälla samiskt inflytande i svenskkyrklig skogsförvaltning. Nuvarande svensk skogsvårdslagstiftning ställer låga krav på hänsyn och på hur samråd ska ske, här har Svenska kyrkan möjlighet att agera föredöme. Att tydligt visa andra skogsförvaltare vägen mot ett förvaltarskap som utövas med hänsyn till hela skapelsen, till Gud och till andra människor skulle både vara i linje med kyrkans eget regelverk och i linje med åtagandena gentemot det samiska folket.

Den svenska skogsvårdslagstiftningen är också svag i relation till kraven i urfolksdeklarationen där artikel 25 anger att urfolk har rätt att bevara och förstärka sin andliga relation till sina traditionella marker. Här påpekar samiska företrädare återkommande de kumulativa effekterna av markanvändning i form av exploateringar och skogsbruk som fragmenterar betesmarker och där varje exploatering bedöms för sig i tillståndsprocesser, vilket gör att marken som helhet – som livsmiljö och som plats för utövande av samisk andlighet och samisk kyrklig tradition – redan till stor del gått förlorad och på sikt riskerar att förloras helt. En pålitlig och klok skogsförvaltning skulle därför, återigen, inte bara vara i linje med kyrkans eget regelverk utan också i linje med de åtta åtagandena.

Som uppföljning av de åtta åtagandena antog Svenska kyrkan under hösten 2022 en handlingsplan för hur de respektive åtagandena ska förverkligas. Här åtar sig Svenska kyrkan att mellan 2022 och 2026 ”lyfta frågor som rör Svenska kyrkans markförvaltning och skogsbruk” och att ”öka kunskapen om och respekten för urfolksrätten.” Som skogsförvaltare finns anledning för Svenska kyrkan att skärpa åtagandets formulering ”att lyfta frågor” till ”att agera.” Detta exempelvis genom att de två nordliga stiften agerar för skogscertifiering och gör aktiva val för metoder inom skogsbruket som ”tar hänsyn till hela Guds skapelse” (KO, 11 avd.) Återigen i linje med åtaganden och med kyrkans eget regelverk.

Förvaltarskapsutskottets betänkande 2022:1 föreslår att merparten av de sex motioner som rör skogsförvaltning som inkommit till Kyrkomötet 2022 avslås. Ofta med argumentet att tidigare beslut redan täcker det efterfrågade. Särskilt hänvisas till 2021 års beslut om att ”uppdra till kyrkostyrelsen att utreda hur kyrkoordningens bestämmelser ska utformas för att säkerställa en så ekologiskt, ekonomiskt, socialt och andligt hållbar skogsförvaltning som möjligt med beaktande av bland annat mänskliga rättigheter, biologisk mångfald och klimatet samt överväga hur detta bäst redovisas.” En utredning som ännu inte kommit i gång. Några ledamöter reserverar sig mot avslagen och menar bland annat att ”för att ta nästa steg behöver Svenska kyrkan peka ut en riktning.” Vi uppfattar uppdraget från 2021 som alltför vagt för en kyrka som vill vara en förebild – en förvaltare som kan svara inför både Gud och människor. Ett förvaltarskap som ”måste utövas med hänsyn till hela Guds skapelse” kan inte nöja sig med en ”så hållbar skogsförvaltning som möjligt.” En kyrka som ska svara för Guds skapelse kan inte nöja sig med mindre än att ta en tydlig ledarroll som hållbar skogsförvaltare.

Vi hade kunnat fylla på vår argumentation med äldre visdom ur kristendomens historia om människans relation till skogen, naturen, skapelsen från olika kyrkliga traditioner världen över och genom tvåtusen år av tänkande. Men i det här fallet talar det egna regelverket och de åtaganden kyrkan skrivit under sitt tydliga språk. Svenska kyrkan bryter helt enkelt mot sitt eget ord och sina egna värderingar om hon inte bättrar sig. 

Sigurd Bergmann, professor i teologi

Petra Carlsson, professor i teologi, präst i Svenska kyrkan

Sofia Oreland, doktorand i teologi, präst i Svenska kyrkan