Ta förväntan på kyrkans kompetens kring själavård på allvar

Kerstin Dillmar präst i Uppsala domkyrka, tidigare sjukhuspräst
skylt samtal pågår själavård Foto: Lars Rindeskog

Det spelar stor roll för kyrkans trovärdighet om vi tar behov och förväntan på kyrkans kompetens kring själavård på allvar.

Cecilia Melder skriver engagerat och kunnigt i sin replik (KT nr 29/30) med hänvisning till Lars Enberg som (KT nr 21) inte mindre än sexton gånger försökt få tag i en själavårdare och mötts av intalade telefonsvararmeddelanden med artificiella röster och telefonister som förgäves letade efter en levande talbar präst eller diakon. Någon ringde till sist tillbaka, och det var bra.

Men det är verkligen inte bra att Enberg behövde, även om det var redigt gjort, föra loggbok över svårigheten att hitta denna enda person. Enberg beskriver själavården som ”kyrkans sätt att kunna ta hand om människor i livssituationer som man kan ha hamnat i, som sorg, psykisk ohälsa eller andra svårigheter”. Och om jag minns berättelsen rätt så var det herden som lämnade fårflocken och gick för att leta efter det lamm som behövde hittas, och inte tvärtom.

Vi befinner oss i en samtid är det som benämns som psykisk ohälsa leder till höga sjukskrivningstal och ett existentiellt lidande. Men det finns också ett existentiellt skav där människor på olika sätt mår dåligt som en frisk reaktion på att något i deras liv skulle behöva få ändras, utvecklas, fördjupas eller växa. Det finns utan tvekan ett yttre klimathot som vi behöver ta ansvar för men det finns också ett inre klimathot som vi behöver möta.

Självklart är själavård – som får ta uttryck på en mängd olika sätt och i många olika sammanhang – en av kyrkans allra viktigaste grundläggande uppgifter. Det betyder också att präster och diakoner inte bara måste få tid och möjlighet för att fördjupa sig i detta – både med kontinuerlig reflektion och kunskapsinhämtande – utan också ha själavård som en tydligt föreskriven inriktning i sina tjänster. I det viktiga arbete som görs i sjukhuskyrkan, universitetskyrkan, själavård i häkte-och fängelser samt insatser för räddningstjänsten, polisen och försvarsmakten finns det ju sedan länge upparbetade beredskapslinjer och kontaktvägar för insatser av olika slag.

Möjligen är det faktiskt kunskap som församlingarna kunde ta till vara på ett bättre sätt. Det spelar roll hur vi benämner vad det är vi ska göra. Och det spelar stor roll för kyrkans trovärdighet om vi tar det behov och den förväntan på kyrkans kompetens kring själavård som finns på allvar, eller inte. Någon behöver svara – och helst första gången man ringer.

Kerstin Dillmar,
präst i Uppsala domkyrka och kaplan på Sigtunastiftelsen, tidigare sjukhuspräst och enhetschef för sjukhuskyrkan på Akademiska sjukhuset.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Själavård

Prenumerera på Nyhetsbrev

6 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Ulf Lönnberg
Illa att Kerstin Dillmar inte tydligt åtskiljer omvändelseterapi från samtalsterapi till hjälp vid religiös och existensiell vilsenhet. Religiösa ledare och uttolkare av den har en särställning som utomstående samtalspart. Religion och kulturarv bär ännu på gemensamma referensramar för stora befolkningar och många etniska grupper. Kerstin Dillmar illustrerar en debattörs beskrivning av själavård tidigare Kyrkans Tidning: ”kyrkans sätt att kunna ta hand om människor i livssituationer som man kan ha hamnat i, som sorg, psykisk ohälsa eller andra svårighete.” Anmärkningsvärt att Kerstin Dillmar vill säkra utrymmet för själasamtal utan att ens nämna förekommande omvändelseterapi (för homosexuella) som plötsligt finns den politiska dagordning. Frågan berör flera samfund, inte minst det som är reglerat i Lagen om Svenska kyrkan (SFS 1998:1591). Utan förbehåll skriver Kerstin Dillmar: ”Men det finns också ett existentiellt skav där människor på olika sätt mår dåligt som en frisk reaktion på att något i deras liv skulle behöva få ä n d r a s, utvecklas, fördjupas eller växa.”
Britta
Jag har arbetat i Svenska kyrkan ca. 20 år som diakon. Det har inte gått att få en längre samtalsutbildning hos tex. St. Lukas via arbetsgivaren. Tyvärr! Trots , behovet av fortbildning för att ge kompetent stöd.
Vikten av god själavård
Ingen seriös präst i Svenska kyrkan vill väl ägna sig åt s.k omvändelseterapi och försöka ändra en konfidents sexuella läggning? Det är väl - eller borde vara - en ickefråga i sammanhanget. (Men det är ändå en viktig fråga att vara observant på.) Det Kerstin Dillmar, Cecilia Melder, Lars Enberg och många fler vill peka på är ju vikten att ta kyrkans själavårdande uppdrag på allvar och ge plats till det, såväl i tjänsten som i utbildningen till präst och diakon. Diakonen Britta lyfter också fram en viktig synvinkel: att präster och diakoner behöver en ordentlig grundutbildning i bl.a. samtalsmetodik, för att kunna svara upp mot själavårdens uppdrag. Själavården är en unik plats där människor avgiftsfritt och utan att bli journalförda får prata om sina (svåra) livserfarenheter, innersta tankar och känslor. Kopplat till frågor om Vem är jag, varför är jag här, hur ska jag leva mitt liv? Och ibland: Finns det någon Gud som vill mig väl? Det samtalsrummet betyder mer än vi anar för både samhället och individen. Själavårdens uppdrag är att se och möta människan, och ställa frågor så att konfidenten kan se och bejaka sig själv och sitt liv, utvecklas, fördjupas och finna sina egna svar.
Vikten av god själavård
Jag tror också att det är mycket viktigt att vi har kvar prästens absoluta tystnadsplikt. Den kan vara helt avgörande för att en människa ska våga berätta om svåra erfarenheter. Diakonerna och prästerna kompletterar här varandra. Både diakonens möjlighet att kunna bryta sekretessen när konfidenten själv vill det, för att på olika sätt bistå med att följa med på möten, ringa samtal eller liknande (eller då diakonen har anmälningsplikt) och prästens absoluta tystnadsplikt där konfidenten kan vara helt säker på ett vattentätt rum, är viktiga. En del präster finner det svårt att själavårda människor som gör illa andra och vill därför ta bort den absoluta tystnadsplikten. Det tror jag är helt fel väg att gå. Om någon missbrukar den absoluta tystnadsplikten ska vi inte straffa alla andra som verkligen behöver den. Istället behöver präster få bättre handledning och fortbildning i hur de kan hantera svåra dilemman som uppkommer ibland. Och förlita sig på att flera människor runt omkring konfidenten ser och kan slå larm istället. Den absoluta tystnadsplikten är ett viktigt andningshål, som ger människor rum och trygghet att vara ärliga mot sig själva och sitt liv, och därmed kunna växa.
Vikten av god själavård
Men det finns förstås mycket att reflektera kring när det gäller den absoluta tystnadsplikten. Många svåra dilemman som kan uppkomma, med människor som göra illa andra, gör illa sig själva eller som ringer i jourhavande präst gång på gång utan att verka komma vidare i sitt liv. Allt detta kan ju vara svårt för en präst att hantera. Och det behövs verkligen fortbildning och handledning, för att kunna lyssna på ett bra sätt och ge en god enskild själavård. Både för diakoner och präster.
Anonym ung Bisexuell
Omvändelseterapi är en ickefråga i Svenska kyrkan, Varför skulle det behövas nämnas här? Vi lever inte i Amerika eller 90-talet längre. MVH Anonym bisexuell, 22 år gammal.