Ta förväntan på kyrkans kompetens kring själavård på allvar

Cecilia Melder skriver engagerat och kunnigt i sin replik (KT nr 29/30) med hänvisning till Lars Enberg som (KT nr 21) inte mindre än sexton gånger försökt få tag i en själavårdare och mötts av intalade telefonsvararmeddelanden med artificiella röster och telefonister som förgäves letade efter en levande talbar präst eller diakon. Någon ringde till sist tillbaka, och det var bra.

Men det är verkligen inte bra att Enberg behövde, även om det var redigt gjort, föra loggbok över svårigheten att hitta denna enda person. Enberg beskriver själavården som ”kyrkans sätt att kunna ta hand om människor i livssituationer som man kan ha hamnat i, som sorg, psykisk ohälsa eller andra svårigheter”. Och om jag minns berättelsen rätt så var det herden som lämnade fårflocken och gick för att leta efter det lamm som behövde hittas, och inte tvärtom.

Vi befinner oss i en samtid är det som benämns som psykisk ohälsa leder till höga sjukskrivningstal och ett existentiellt lidande. Men det finns också ett existentiellt skav där människor på olika sätt mår dåligt som en frisk reaktion på att något i deras liv skulle behöva få ändras, utvecklas, fördjupas eller växa. Det finns utan tvekan ett yttre klimathot som vi behöver ta ansvar för men det finns också ett inre klimathot som vi behöver möta.

Självklart är själavård – som får ta uttryck på en mängd olika sätt och i många olika sammanhang – en av kyrkans allra viktigaste grundläggande uppgifter. Det betyder också att präster och diakoner inte bara måste få tid och möjlighet för att fördjupa sig i detta – både med kontinuerlig reflektion och kunskapsinhämtande – utan också ha själavård som en tydligt föreskriven inriktning i sina tjänster. I det viktiga arbete som görs i sjukhuskyrkan, universitetskyrkan, själavård i häkte-och fängelser samt insatser för räddningstjänsten, polisen och försvarsmakten finns det ju sedan länge upparbetade beredskapslinjer och kontaktvägar för insatser av olika slag.

Möjligen är det faktiskt kunskap som församlingarna kunde ta till vara på ett bättre sätt. Det spelar roll hur vi benämner vad det är vi ska göra. Och det spelar stor roll för kyrkans trovärdighet om vi tar det behov och den förväntan på kyrkans kompetens kring själavård som finns på allvar, eller inte. Någon behöver svara – och helst första gången man ringer.

Kerstin Dillmar,
präst i Uppsala domkyrka och kaplan på Sigtunastiftelsen, tidigare sjukhuspräst och enhetschef för sjukhuskyrkan på Akademiska sjukhuset.