Själavård är kyrkans dna

På kyrkomötets uppdrag har en utredning gjorts av institutionssjälavårdens finansiering i Svenska kyrkan och som nu varit ute på remiss i stiften. Utredningen synliggör en viktig verksamhet som kyrkan under lång tid har tagit ansvar för i nära samarbete med olika institutioner i samhället som till exempel hälso- och sjukvården, kriminalvården, Försvarsmakten, universitetet och blåljusenheter.

I samhället finns det en positiv förväntan att kyrkan ska finnas till hands och ha kompetens att hantera svåra situationer, inte minst när människor ställs inför svåra livsutmaningar. Utifrån ett sjukhuskyrkoperspektiv menar vi, att vi som kyrka är sända att svara upp till den förväntan. Att det ligger i vårt uppdrag att möta människor i livets mest utsatta situationer. Det är också en grund för att lyssna till och fånga upp de innersta behoven hos människor. Om vi inte lyssnar famlar vi som kyrka.

Sjukhuskyrkans uppdrag riktar sig till patienter, närstående och personal inom hälso- och sjukvården. Genom Sjukhuskyrkans medarbetare når de människor som är svåra att nå i den ­normala församlingsverksamheten. ­Fysisk närvaro på sjukhusen och kompetens är grundläggande för att fylla uppgiften. Om vi, som kyrka, inte kan möta upp, öppnar vi för andra intressenter och ­kyrkan blir även här marginaliserad.

Vi vill framhålla att en kvalificerad institutionssjälavård inte bara handlar om finansiering av verksamheten, utan även om innehållet, det vill säga kunskaper i kvalificerad själavård. För präster och diakoner krävs det en gedigen utbildning i själavård redan på grundnivå, utöver den utbildning och fortbildning som sjukhussjälavårdaren får genom Sjukhuskyrkans kompetensprogram.

För att utveckla själavårds­kompetens behövs miljöer som Sjukhuskyrkan utgör. Kunskaper och färdigheter, det vill säga träning, är en förutsättning för kvalificerad själavård och i den meningen är Sjukhuskyrkan och annan institutionssjälavård unik som ger den möjligheten.

Förutsättningen för sjukhussjälavårdens framtid handlar därför även om satsningar och investeringar i utbildning och i forskning. Utöver finansieringen av institutionssjälavården behövs en ordentlig översyn och utredning av den utbildning som ges i själavård till blivande präster och diakoner i Svenska kyrkan. Hur ser tillväxten ut för personer som är rustade att gå in i uppdrag som sjukhussjälavårdare? Vilka baskunskaper har diakoner och präster med sig in i vigningstjänst och vilka möjligheter finns det för att kunna fördjupa själavårdskompetensen väl i tjänst? Vem tar ansvar för att själavården får vara kyrkans dna?

för Svenska kyrkans anställda i Sjukhuskyrkan
Gudrun Rosén, 
SKAIS ordf sjukhuspräst ­Akademiska sjukhuset Uppsala och koordinator för European Network of Health 
Care Chaplaincy (ENHCC)