Ta tag i problemen som uppstår med vigselvägran

Den 21 november fattar kyrkomötet beslut om den numera riksbekanta motion 83 som föreslår att den präst som diskriminerar genom att vägra viga ett samkönat par enbart med motiveringen att paret är av samma kön ska kunna förklaras obehörig som präst. Motionen har väckt stor medial uppmärksamhet.

Vi stöder motionen som vi menar är genomtänkt och klokt formulerad. Att öppna för behörighetsprövning skulle ge domkapitlet ytterligare möjlighet att pröva intolerans och diskriminering gentemot delar av den gudstjänstfirande församlingen.

Motståndarna till motion 83 hävdar att den är en jakt på vad som betecknas som ”felaktiga åsikter” eller ”prästers teologiska övertygelse”. Men lika lite som frågan om vigselvägran enbart är en juridisk fråga, kan den begränsas till att vara en rent teologisk fråga.

Vid sidan om teologi och juridik handlar vigselfrågan om (minst) tre saker till: diakoni, trovärdighet och arbetsmiljö.

Att anlägga ett diakoniperspektiv på frågan innebär att ställa frågor om en prästs eller diakons möte med sina församlingsmedlemmar. Hur uppfattar en bög eller en transa mötet med en präst som vägrar att erkänna deras läggning och kärlek? Kommer den personen att känna sig välkommen i kyrkan eller snarare motarbetad och bortmotad?

I vidare mening kan vi tala om trovärdighet. Hur vi som kyrka hanterar medmänniskor sänder ett budskap till omvärlden. En uteslutande och exklusiv kyrka riskerar att bedömas som ointressant, irrelevant eller rent av skadlig. Här blir det tydligt att problemet kan sägas röra inte bara präster utan också andra anställda samt ideella.

Vägran att viga är också en arbetsmiljöfråga. Den grupp präster som vägrar viga samkönade visar i debatten en tendens att tycka synd om sig själva – de känner sig förföljda och mobbade för vad de menar inte är något problem eftersom det ju hittills alltid funnits någon annan som kunnat gå in och fylla ut för dem. Men i själva verket uppstår det irritation och obalans när en grupp anställda vägrar utföra sina arbetsuppgifter. Rykten om präster som vägrar viga har dessutom en tendens att sprida sig och leda till ytterligare arbetsmiljöproblem. Inte sällan pratar vi här om en grupp präster som också vägrar erkänna kvinnor som sina kollegor.

Bortsett från de konkreta problem vi här har nämnt så handlar vigselfrågan på djupet också om en vidare fråga: en fråga om mångfald – vad kan rymmas i en och samma kyrka utan att den spricker?

Vi som skriver detta är övertygade om att kyrkan både kan och bör rymma en mängd traditioner som samsas under ett tak. Kyrkan är och måste få vara en gemenskap av gemenskaper. Men lika lite som det är okej att göra skillnad mellan manliga och kvinnliga präster kan det vara acceptabelt att göra skillnad på kön och sexualitet hos församlingsmedlemmar. Vi menar att den som vill uppbära lön som präst i Svenska kyrkan också måste vara beredd att delta i det gemensamma arbetet på samma villkor som alla andra.

Vi skulle önska att det bland de som är sympatiskt inställda till den grupp som vägrar viga uppstod ett samtal om hur de tänker hantera de problem som dessa skapar via sin vägran att viga. En av OAS-rörelsens förgrundsfigurer, Berit Simonsson, uppger i Dagen (221013) att OAS-rörelsen bjuder in till ett extra höstmöte med anledning av att kyrkomötet andra session. Det vore inte fel om någon här kunde framträda som talesperson för gruppen i fråga och på allvar ta tag i de problem som uppstår i och med vigselvägran. Kanske kan detta i slutändan leda till både samtal och dialog med den övriga kyrkan.

Mona Olsson,
gruppledare för Visk i kyrkomötet

Anders P Lundberg,
vice gruppledare för Visk i kyrkomötet