Tre viktiga perspektiv i ­arbetet för en rättvis fred

Vad är en välgrundad hållning till kyrkomötesbeslutet den 23 nov­ember 2021 som berörde folkrätt i Israel och Palestina inklusive apartheid?

Låt mig försöka att skriva fram hur jag själv resonerar, för att om möjligt kunna hjälpa andra som grubblar.

Februari började med en stor global nyhet då Amnesty inter­national offentliggjorde sin 280-sidiga rapport Israel’s apartheid against Palestinians: a cruel system of domination and a crime against humanity. Amnesty har gjort ett gediget arbete i spåren av andra människorättsorganisationer som argumenterar för att Israels behandling av palestinierna kan klassas som en apartheidsituation. Det är uppenbart att allt starkare aktörer, och hit måste Amnesty med sina tio miljoner medlemmar runt världen räknas, kommer till samma slutsats av alla vittnesbörd man tagit del av: ett brott mot mänskligheten begås av Israel i sin relation till det palestinska folket.

Israels ledare försvarar sig med att det är antisemitism att ifrågasätta den judiska staten. Men varken israeliska B’Tselem, internationella Human rights watch eller Amnesty international ifrågasätter Israels existens som stat, utan det är Israels hårdhänta och systematiska förtryck av miljoner människor som ifrågasätts.

En stat erkänns med hjälp av folkrätten, men detta innebär också ett åtagande att inte kränka grundläggande mänskliga rättigheter. I så fall måste dess ledning ställas till svars. Om all kritik av staten Israels ­politik ­avfärdas som antisemitism är risken stor att rättvisans och fredens grunder urholkas. Med en sådan utveckling kan Israel självt bidra till att försvaga stödet för rättigheter till frihet från diskriminering världen över, vilket alltså i sin tur även kan drabba judar.

Som en av motionärerna bakom den ursprungliga motionen i kyrko­mötet, vill jag lyfta fram tre perspektiv som jag ser som nödvändiga att hålla fast vid samtidigt i arbetet för en rättvis fred i Israel och Palestina:

1. Vi står med skuld till det judiska och det palestinska folket.

Som europeiska kristna har vi del i en historia av antijudisk teori och praktik. Uttrycken för detta har skiftat i olika tider men har det gemensamt att de annangjort och nedvärderat den judiska livsformen. Många kristna stod bredvid och såg passivt på – om de inte aktivt deltog – när sex miljoner judar mördades under Förintelsen. Den judisk-kristna dialogen i Europa har som mål att utforska denna historia och att försöka återupprätta en i grunden djupt skadad tillit mellan ­judar och kristna.

Tyvärr har vi som europeiska kristna också skuld i det som hänt och nu händer med det palestinska folket. Kristen sionism föregick och eldade på judisk sionism, och kristna europeiska stater bar också ansvar för att skyddet av judiska överlevande skedde på det palestinska folkets bekostnad. Nakba, katastrofen på arabiska, skedde när palestinier 1947–1949 fördrevs från hem och hus till en flyktingtillvaro, när staten Israel bildades.

2. Vi har en djup samhörighet med både judar och palestinier

Som europeiska kristna har vi också en djup samhörighet med såväl judisk tro och judiskt liv, som med de palestinska kristna. Kristen tro är obegriplig utan sina judiska rötter. Det innebär att judar är kyrkans äldre systrar och bröder. De palestinska kristna, och genom dem det palestinska folket, är också kyrkans systrar och bröder. Palestinska ortodoxa familjer härleder sin släkt till den första Pingstdagen enligt Apostlagärningarna 2. De blir så förvaltare inte enbart av sina egna minnen utan också av den världsvida kyrkans kollektiva minne. Med en tvåtusenårig kontinuitet i det heliga landet ser sig de palestinska kristna som del av landets folk med självklar hem­ortsrätt. Med en tvåtusenårig kontinuitet är de också bärare av kyrkans kollektiva minne. Därför är europeiska kristnas engagemang för de palestinska kristna ett värn också för den världsvida kyrkans egen historia och framväxt.

3. Vi tillhör en profetisk tradition som står upp för mänskliga rättigheter

Innan de mänskliga rättig­heterna skrivits fram i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna kämpade Dietrich Bonhoeffer och Bekännelsekyrkan mot nazismens fruktansvärda övergrepp. De var förtvivlat få men ändå betydelsefulla och de stod i en judisk-kristen tradition som jag vill kalla rättfärdighetens och rättvisans. Med judisk terminologi är det profeternas linje, som låter rättvisan välla fram som en bäck som aldrig sinar. Den leder vidare i vad som med sekulär terminologi kan kallas folkrättens och de mänskliga rättigheternas diskurs. Med kyrkans terminologi kan vi tala om en profetisk tradition till försvar för rättvisa såväl inom som mellan stater.

Kyrkomötets beslut syftar till ett utforskande av folkrättsbrott i Israel och Palestina inom ramen för Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet. En sådan process behöver präglas av eftertänksamhet och noggranna studier av befintliga rapporter. För mig personligen är vittnesbörden om apartheid övertygande. Men jag är beredd till en kritisk och självkritisk dialog med dem som tycker annorlunda. I den dialogen menar jag att vi behöver hålla de tre perspektiv jag sökt skriva fram levande. Vi måste som europeiska kristna ta ansvar för vår skuld till både det judiska och det palestinska folket. Vi ska stå upp för vår samhörighet med såväl judar som ­palestinier. Och vi ska stå upp för den profetiska linje som inte gör skillnad på människor.

Anna Karin Hammar
präst och teologie doktor