Vad är det Jesper Bengtsson egentligen säger?

”Inställningen att det är Guds ord och att någon är bättre än andra på att tolka Guds ord, påminner om mullornas hållning i Iran.” Det säger författaren Jesper Bengtsson i en intervju i Kyrkans tidning (KT nr 17/21) apropå svenskkyrkliga prästers roll som uttolkare av Bibeln och skillnaden mellan den socialdemokratiska kyrkopolitiken och den som enligt Bengtsson bedrivs av ”mer konservativa grupper” som anser att ”kyrkan inte ska styras av folkmajoriteten utan av vad Gud vill”.

Läs det uttalandet en gång till. Vad är det Jesper Bengtsson egentligen säger? Antingen har han i hastigheten råkat haspla ur sig ett ogenomtänkt och oreflekterat yttrande. Eller så ger han uttryck för ett monumentalt kunskapsförakt samt precis den hegemoniska strävan inom socialdemokratisk kyrkopolitik som han så ivrigt förnekar i intervjun i övrigt.

Ska vi ta honom på orden är det alltså helt onödigt att Svenska kyrkans präster i sin utbildning lägger ner fem år eller mer på akademiska studier, där exegetik och tros- och livsåskådningsvetenskap/systematisk teologi intar en central plats. Liksom att de parallellt med detta fördjupar sin egen spiritualitet och tro. Alla är ju präster, enligt Luther, och allt väsentligt finns redan att läsa i det socialdemokratiska partiprogrammet, tycks Bengtsson mena. Och om folkmajoriteten så önskar är det detta program som ska läggas som en ”progressiv” tolkningsnyckel över Bibeln, varvid allt som faller vid sidan enkelt kan marginaliseras.

Men nu är det ju faktiskt så att vi präster, utifrån en djupgående erfarenhet av att bearbeta och brottas med det bibliska materialet och kyrkans långa tradition, i vår vigning har lovat att söka just ”Guds viljas väg” tillsammans med de människor vi ska möta med varsamhet och respekt. ”I detta Guds folk, där vi alla genom dopet är kallade att föra ut evangelium i hela världen, har prästen ett särskilt uppdrag”, som det heter i inledningsorden till prästvigningslöftena.

Alla med någon erfarenhet av kyrka och församlingsliv vet att bibeltolkning och andligt liv är en dynamisk och dialogisk process, där präster och andra medarbetare står till förfogande för att bidra med redskap för den växt och mognad i tron vi alla är kallade till, som individer och som gemenskap. I detta ”växthus” råder inte monokultur. De politiska och andra konsekvenser människor drar av sin kristna tro följer inte nödvändigtvis en bestämd partilinje eller politisk ideologi. Som Bengtsson också konstaterar kan detta leda till ställningstaganden som är ”radikalare är Socialdemokraterna”. Lägg märke till hur också här partilinjen ses som den självklara normen!

Alla med erfarenhet av kyrka och församlingsliv vet också att det evangelium vi är kallade att föra ut handlar om mer än att vara allmänt hygglig och solidarisk. Det finns en transcendent grund för hela kyrkobygget som inte enkelt låter sig förhandlas bort med hjälp av partipolitiska program. Det är tron på Gud som skapar och bär världen, som visar sin vilja att hela och upprätta i Jesus Kristus och har sänt oss Anden som vår Hjälpare när vi ska ”söka Guds viljas väg” i denna komplexa värld. Det betyder att den kristna tron både omfattar och överskrider den del av verkligheten där politiken har sin plats – och därmed blir politiken ett allt för trångt paradigm för att ensamt tolka kyrkans uppdrag.

Låt mig vara tydlig: jag gör mig inte till tolk för det som Bengtsson kallar ”mer konservativa grupper”. Kunde vi slippa den sortens svepande polariseringar vore mycket vunnet. Det krävs ingen s-märkt partibok för att teologiskt landa i att både kvinnor i ämbetet och samkönade äktenskap står i överensstämmelse med evangeliets anda. Detta handlar om partipolitikens roll i kyrkan över huvud taget. Och det är precis lika problematiskt när Sverigedemokraterna vill göra kyrkan till plattform för sin variant av socialkonservatism som när Stefan Löfvén säger att ”kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid.” (KT 22/6 2017, min kursivering).

Men när jag läser intervjun med Jesper Bengtsson blir det otäckt frestande att travestera Marx: ”Det går ett spöke genom Svenska kyrkan”. Kan det rent av vara ateisten Arthur Engbergs? Den socialdemokratiske ecklesiastikministern som på 1930-talet ville frånta kyrkan ”allt inflytande över utbildningen av nya präster” och stöpa om den kristna tron till en foglig civilreligion.

Gud hjälpe oss, om så är fallet!

Eva Cronsioe,
pensionerad präst och kyrklig diversearbetare