Vad säger Migrationsverkets rättschef – egentligen?

Jag läser Thord Erikssons intervju med Migrationsverkets ­rättschef (Kyrkans Tidning nummer 39). Så här säger Carl Bexelius:

”Om man utifrån det säger att man ska skämmas, då tror jag att hela grunden i systemet faller. Så kan vi inte se på den här verksamheten. Vi försöker vara professionella och göra bedömningar i varje enskilt fall, så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har. Det är ingen som tar detta lättvindigt.”

Men jag undrar: Vad säger Bexelius – egentligen?

Han säger inte att dessa människor saknar förmåga att känna skam.  Att sakna förmåga att känna skam är ett grundläggande personlighetsdrag hos psykopater. Det vet troligen Bexelius – tror jag. Och skamlösa psykopater är de väl inte, medarbetarna. Eller?

Han säger inte heller att de beslut som de fattar inte skulle kunna vara skamliga. I meningen att de är orimliga, oetiska och skadliga. Bexelius pratar ju om att uppgiften ibland blir svår för medarbetarna: ”Vi försöker vara professionella”, ”Så gott vi kan”. ”Inte lättvindigt”.

Han tror däremot att om tjänstemän erkänner skammen så ”faller hela grunden i systemet”. Systemet står bara kvar på sin grund om skammen kan hållas borta. Skammens kraft får därför absolut inte tränga sig in i beslutsprocessen. Systemet bygger alltså på föreställningen om att den existerande skammen måste förnekas av alla för att systemet inte ska rasa. Och det vill vi väl inte? 

Av detta följer logiskt att medarbetare som har god kontakt med sin mänskliga förmåga att känna skam passar mindre bra in i det förment skambefriade systemet. De genomskådar det, mår inte bra. En rimlig gissning är att de försöker rädda sin självrespekt genom att säga upp sig. 

Andra försöker snöra in korsetten hårt om skammen och låtsas mer eller mindre framgångsrikt som att den inte finns och gnager dem.

Kategorin skamlösa (psykopatnaturerna) finns förstås ­alltid också. Det är de som tvärtemot vad Bexelius påstår ”tar detta lättvindigt.” De trivs i värmen, peppas av chefer, stiger i graderna.  De smörjer det skamförnekande maskineriet som kan ­spotta ut fler och fler negativa beslut, vilket premieras. Inte minst av de högernationalistiska politiska krafter som står på kö för att genomföra en stenhård asylpolitik.

Vi ”försöker vara professionella”, säger Bexelius. Vad experten på juridik lägger i detta begrepp, att vara professionell, vet vi inte. Kan vi efter detta resonemang om skamförnekande tro att han vet vilken tolkning av professionalitet han försöker leva upp till?  Vad skulle en expert på professionalism och människobehandlande organisationer säga om saken?  Visa mig gärna en enda forskare som ens tror att människor av kött och blod kan förneka sina mänskliga drag och bli robotar – och ändå vara professionella i ­ordets rimliga bemärkelse.

Visst tvingas människor att bli robotar inom människohantering. Det kan vara ”effektivt” men tycker rättschefen att detta är acceptabelt eller eftersträvansvärt? Bexelius verkar okritiskt finna sig i att Migrationsverkets förutsättningar är så bristfälliga att ambitionsnivån kan ursäktas med ”vi gör så gott vi kan”.

Eller kanske har han helt simpelt blandat ihop två begrepp: ”Professionell” och ”Instrumentell”!!?

Testa detta: ”Vi försöker vara instrumentella och göra bedömningar i varje enskilt fall, så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har.” Ja, det funkar faktiskt bättre!

Åter till Bexelius inledande reflektion: ”...då tror jag att hela grunden i systemet faller.” Ja men exakt så! Det vore väl en otrolig lättnad!

Ulla Bohlin