Vanskligt att ta bort anstöten i uppståndelsetron

Peder Thalén beskriver i sin debattartikel inkännande och bra om den sekulariserade svenskens förhållande till kyrka och tro.

I sitt försök att förklara hur tron på uppståndelsen kan tänkas fungera utgår han från vissa antaganden om ”hur” människor trott i olika tider, till exempel att Nya testamentet är skrivet ”inifrån en sådan levande tro” och att ”de levde i en nära relation till Gud” etc. 

Men denna utgångspunkt är dock mycket vag. Hur bedömer man valören av trosupplevelsen och vad den betyder i tolkningen av budskapet om Jesu uppståndelse?

Många tidigare teologer har gjort försök att hitta en ”nyckel” som på olika sätt eliminerar den svårsmälta anstöten som ligger i budskapet om uppståndelsen.

Så menar till exempel Rudolf Bultmann (1950-60-talet) att de ”glasögon” man behöver använda för att se det autentiska budskapet i bibeltexten har en ”slipning” som fokuserar människans existentiella reflexion om sig själv, vad det innebär att vara människa. Endast så kommer budskapet till sin fulla rätt.

Den anglikanske biskopen Alan Richardson hävdade i boken ”Religionen i nutidsdebatten” (1960-talet), att människorna på Jesu tid inte alls tänkte i våra moderna vetenskapliga tankebanor. Han hävdade bestämt att till exempel Kristi himmelsfärd inte alls uppfattades av samtiden som ett fysiskt skeende. Så här skriver han:

"… vi får inte läsa in sentida tankar i apostelns föreställningar… Lukas var inte ett dugg intresserad av de meteorologiska företeelserna vid det tillfället, utan använde en traditionell symbol för att beskriva en sanning som han väl visste var omöjlig att förmedla med ord på vanligt sätt… Om vi vill förstå Bibeln måste vi försöka förstå den så som dess första läsare gjorde…”

Men frågan är om det under urkristen tid var så självklart för alla människor att vissa viktiga meningsbärande berättelser bara är fiktiva omskrivningar?

Den vedertagna uppfattningen bland religionshistoriker är ju att kristendomen mer än någon annan av världsreligionerna karaktäriseras av att vara historiskt orienterad. Det är visserligen en stor källkritisk skillnad mellan uppgifter om skattskrivningen under kejsar Augustus och Jesu himmelsfärd. Men hur är det med andra bibliska berättelser?

Träffade Jesus ”den samariska kvinnan” vid brunnen i staden Sykar eller är det en uppdiktad händelse för att rama in en sedelärande historia? De personer som Jesus mötte och botade från sjukdomar är ju ibland till och med identifierade som son eller dotter till den eller den och så vidare. 

Är dessa beskrivna personliga möten och talet om folkets reaktioner bara konstruerade episoder? Om så skulle vara fallet, vad blir då egentligen kvar av den historiske Jesus? Hur skiljer man mera exakt och långt i efterhand mellan vad som är autentisk historia och vad som är en konstruerad historisk ram?

Tankens svårigheter inför det ofattbara i berättelsen om Jesu uppståndelse är legio. Vi måste brottas med frågorna, såsom Thalén och andra föredömligt gör. Teologi är just att problematisera bibelordet.

Jag menar dock att Jesu uppståndelse tappar sin ultimata poäng om man gör den helt förklaringsbar. Ett sätt att behålla utmaningen i budskapet är att låta texten stå fast med sina både konkreta och dunkla uttryck. Man skulle till exempel kunna likna den vid den naturvetenskapliga atommodellen. Denna är ingen exakt beskrivning av hur atomer ”beter sig” rent fysiskt. Beskrivningen är en funktionell ”karta” som fyller ett behov av teoretisk åskådlighet.

På motsvarande sätt kan man tänka sig att uppståndelseberättelsen inte med historiskt dokumenterad exakthet återger hur allt gick till. Däremot kan berättelsen i dess både biografiska och legendariska utformning, med helhet och detaljer, vara det optimala sättet att åskådliggöra hur Guds verklighet och vårt mänskliga perspektiv tänkbart kan mötas.

Ibland bör en existentiell tolkning tillämpas som enbart söker svar på frågan: Vad har denna berättelse att säga mig hur jag ska förhålla mig till livets villkor, hur jag ska tänka och leva? Andra gånger kan man uppleva att texten ”fordrar” ett annat sätt att fråga: Vad är det som denna berättelse vill tillföra mig när den ställer mig inför något översinnligt som strider mot allt förnuft och all erfarenhet?

Stig Dellström
kyrkoherde emeritus, teol. lic.