Var finns människan, kyrkan och försoningen i biskopsbrevet?

För tre år sedan kom kyrkokansliet med ett program för vår kyrkas undervisning och lärande (se Antje Jackelén med flera i KT 42/2018). Där fann jag pedagogik men inte mycket teologi (KT 51–52/2018). Hösten 2019 bejakade kyrkostyrelse och kyrkomöte en kraftsamling. Därefter har kyrkostyrelsen delat ut pengar till stiften. Teologin var fortfarande tunn.

Men nyss kom ett biskopsbrev i frågan (se Sören Dalevi i KT 34/2021) och biskopsbrev ska ju vägleda församlingarna teologiskt.

Nu kan teologi rymma mycket. Den behöver inga direkta referenser till Gud, Jesus, Ande eller till bibel och bekännelser. Den kan vara indirekt och dold i vardagens språk. Som det ofta blir i vår kyrka med dess tendenser till inre sekularisering, alltså att det sekulära präglar teologin.

Jag vill därför börja med några frågor på vardagsspråk.

Vad är en människa i förhållande till det vi kallar Gud? Behöver människan försonas och i så fall hur? I vilken kyrka och vilka gemenskaper ska de försonade människorna ingå?

Utan bilder av människa (antropologi), försoning och kyrka kan kyrkan knappast undervisa. Frågorna kan nu kopplas till olika teologier; om skapelse, frälsning och helgelse (= andlig växt). Tre delar att balansera inför tanken på Gud som treenig (se mina inlägg i KT 16–17/2019, 31–32/2019 och 17/2020).

Hur beskrivs då antropologi, försoning och kyrka i brevet? Där finns ingen öppen teologi utan vi får spåra det indirekta som kan indikera teologiska positioner.

Men då behöver vi utveckla de tre orden för att få linser genom vilka vi kan läsa brevet teologiskt.

Antropologin rör människan som medskapare och som myndig person. Men också graden av beroende hos denna myndiga människa. Som gäller synd och nåd.

Försoningen följer antropologin. Vem riktar sig Jesu försoning mot? I teologins historia, och i vår kyrka, finns tre alternativa mottagare: Gud själv, ondskan och mänskligheten. Med Jesus som offerlamm, som segrare eller som förmedlare av Guds kärlek.

Kyrkosynen rör kyrkans roll i samspelet mellan å ena sidan nåd och försoning, å andra sidan människans tjänst och andliga växt. Genom möten i gudstjänst och möten i annan församlingsgemenskap.

Vad finner vi när vi läser brevet genom dessa linser?

För synen på människan påminns vi om reformationen, att varje myndig människa ska söka tron och trons perspektiv på livet. Kunskap som tilltal sägs ge trons liv med ständig omvändelse, växt och förvandling. Människan lär i samspel med Gud, andra människor, skapelse, texter, historia och framtid. Hen är unik och lär på olika sätt. Men vi får inget veta om vad som blockerar lärande och andlig växt. Inte heller något om det sekuläras individualisering och betoning av individen som självständig: Där vi sägs skapa oss själva.

Behovet av försoning beskrivs som att kyrkan ska hjälpa människor att hantera sorg, oro och förlust. De ska möta en undervisning som ger hopp och hållbar livsstil. Men inget sägs om människans kluvenhet; att vi är rättfärdiga och syndiga. Biskoparna betonar Guds kärlek till människor. Kyrkan är en del av kärleken till skapelsen. Jesu normerande kärlek dominerar helt över bilden av Jesus som offerlamm eller som segrare över onda krafter.

Hur ska då kyrkan stödja lärande och växt? Kunskaper sägs utvecklas genom gudstjänst, bibelläsning och diakonalt arbete. Också genom tyst kunskap med koppling till mystiken. Ett estetiskt och erfarenhetsbaserat lärande ska komplettera det kognitiva lärandet. De kyrkliga handlingarna ses som unika tillfällen för undervisning. Liksom olika möten med kulturarvet. Men inget sägs kring den svåra balansen mellan folkkyrka och föreningskyrka. Och inget om lärande i gemenskaper utanför altarets.

I stället för teologi om människa, försoning och kyrka som gemenskap möter vi pedagogiska markeringar som liknar de i 2018 års program. Den teologi som ändå fanns där, även om den gjorde halt under tidigt 1900-tal, saknas i biskopsbrevet med undantag för de indirekta uttrycken.

Däremot finns material för teologi i brevets slut. Där ett urval av bibeltexter, böner, bekännelser och psalmer lyfts fram som exempel. Andra får återskapa den teologi som exemplen bildar. Högst parentetiskt saknar jag den rätta fastan i Jesaja 58 och den saliga vandringen i psalm 300 i psalmboken.

Biskoparna kan ha velat respektera teologisk förmåga och praktik i församlingarna. Men frånvaro av teologi beror nog mer på en förståelig ovilja att öppet erkänna mångfalden av traditioner i vår kyrka. Där det finns olika uppfattningar om vad som ska undervisas. Och då blir det tyst.

Tystnaden borde brytas genom öppet arbete med antropologin, försoningen och med förståelsen av kyrkan som gemenskap. Ämnen för framtida biskopsbrev. Som jäst till pedagogisk deg.

Anders Kristoffersson 
teologie magister och filosofie doktor, kyrkvärd i Ålidhems församling, Umeå