Vår kunskap om verkligheten är alltid begränsad

REPLIK

När vi ser på verkligheten så ser vi den alltid utifrån vårt eget perspektiv. Det är en utgångspunkt inom den filosofiska riktning som kallas fenomenologi. Jag finner det också som en rimlig utgångspunkt utifrån ett kristet perspektiv, där jag vet att jag är en syndare och att ”ännu är min kunskap begränsad” (1 kor 13:9).

I den politiska debatten framträder ofta ett annat sanningsanspråk. Där kan man mena att man på ett objektivt sätt har sanningar om världens beskaffenhet och om hur världen ska hanteras. Det skulle ibland kunna kallas perspektivomedvetenhet, en omedvetenhet om att jag talar utifrån ett visst perspektiv och att det kan finnas andra, minst lika relevanta, perspektiv.

Sven Wingren och Anna Ardin beskriver i sin debattartikel ett perspektiv där Israel/Palestinakonflikten handlar om en kollektiv skuld som Europa har gentemot förintelsens offer, en skuld som läggs på ”Palestinas” axlar.

Jag ser inga försök att förstå ”den andra sidan” i konflikten. Perspektiv som helt saknas är exempelvis hur de fria europeiska länderna i efterkrigstiden, när man med stora offer lyckats bekämpa nazismen, avkoloniserat, gjort upp med antisemitism och rasism, hur demokrati och mänskliga rättigheter utvecklats i västvärlden, hur FN utropar den judiska staten Israel i det land som sedan åtminstone romartiden varit koloniserat och bestått av såväl judar som kristna, muslimer och andra.

Men också hur arabiska och islamistiska stater vägrat erkänna ens den väldigt begränsade staten Israel från 1948, de återkommande anfallskrigen mot staten. Var är perspektivet Iran, hur den islamistiska diktaturen och terrorstaten uttalar en vilja att förgöra Israel, stöttat terroristerna i Hamas, Hizbollah med flera, i de återkommande viljeyttringarna att ”kasta alla judar i havet”. Pogromen den 7 oktober och hur Hizbollah oprovocerat skjuter raketer mot civila från och med den 8 oktober. Wingren och Ardin ignorerar detta när de ensidigt talar om att en part slår en annan.

Nu är jag medveten om att jag anlägger ett perspektiv som är begränsat. Mycket i Israel är värt att kritisera, och kritiseras även av Israels vänner. Men det utifrån medvetenheten om att jag, till skillnad från människor i Israel, lever i en (relativt) trygg omvärld och inte behöver söka skydd mot inkommande raketer eller terrorister som gör allt för att kidnappa, mörda och våldta mig.

Hur kan vi då, utifrån olika perspektiv validera vilka perspektiv som äger störst giltighet och vilka handlingsalternativ som är mest rimliga? Jag tror det sker i det goda demokratiska samtalet. Det samtalet tror jag behöver innefatta en viktig förutsättning: Att jag är helt och fullt beredd på att jag kan ha fel och ha ett alltför begränsat perspektiv.

Jonas Gräslund, präst