Värna förtroendet att sköta samhällets begravningsverksamhet

REPLIK

I sitt inlägg avslöjar Henrik Rydberg, begravningsbyrå-VD i Fagersta och kyrkoherde, att han varken förstått vad jag skriver i mitt debattinlägg eller sin roll som myndighetsföreträdare och lokalt ansvarig för samhällsfunktionen begravning.

Mitt budskap var: Låt oss värna statens förtroende att låta Svenska kyrkan bära huvudmannaskapet över samhällsfunktionen begravning. Låt därför bli att tillåta kyrkliga begravningsbyråer med den sammanblandning av myndighetsutövning och kommersiella intressen som det medför.

Av någon anledning spekulerar Rydberg i sin text över följderna av en allmän kommunalisering av huvudmannaskapet. Han menar att det skulle medföra att Svenska kyrkans församlingar efter offentlig upphandling skulle bli utförare av begravningsverksamhet åt kommunerna. Det ger konsekvenser som han beskriver som ”uppmuntrande”, bland annat att man då ”kommer - - - att kunna kräva medlemskap i Svenska Kyrkan av dem som idag har sin lön från begravningsverksamheten och som är undantagna från den regeln/rekommendationen.”

Att som kyrkoherde glädjas över att kunna kringgå principen att anställda i begravningsverksamheten inte ska behöva vara medlemmar i Svenska kyrkan visar att han inte förstår sin roll som ansvarig för en samhällsfunktion som på religionsfrihetens grund likvärdigt ska erbjudas samtliga folkbokförda, medlemmar eller ej. Jag hoppas verkligen att Rydberg är ensam bland kyrkoherdar om det obegripliga synsättet att detta allmännyttiga uppdrag enbart ska kunna utföras av medlemmar i trossamfundet Svenska kyrkan.

När riksdagspolitikerna inför millennieskiftet samlade sig till att låta kyrkan fortsätta ha förtroendet var det efter allvarliga överväganden kring just religionsfriheten.

Då var andelen utrikesfödda i vårt land långt ifrån dagens nivåer. I dagens mångreligiösa samhälle ställs oerhört grannlaga krav på den som förvaltar samhällsuppgiften begravning, i synnerhet som det utom i Stockholm och Tranås är ett bland många andra trossamfund. I stort sett sköter Svenska kyrkan uppgiften bra och jag vill inget hellre än att den får ligga kvar.

De ledamöter i kyrkomötet som också vill det gör klokt i att läsa i det remissvar på förslaget att ändra i kyrkoordningen som avgavs av sakkunniga i Svenska kyrkans överklagandenämnd. De framhöll bland annat att det krävs en betydligt mer omfattande reglering än den som kyrkostyrelsen majoritet föreslår, egentligen ingen alls, för att undvika sammanblandning av myndighetsutövning och kommersiell verksamhet.

Det är, avslutningsvis, sant som Rydberg är inne på, att den inomkyrklige utredaren Eckerdal en gång kommit fram till att begravningsbyråverksamhet kan ha anknytning till församlingens grundläggande uppgift och därför skulle kunna vara tillåten. Men det han föreslog var på en helt annan nivå än det förslag som kyrkostyrelsen beslutat förelägga kyrkomötet.

En förutsättning var att god kvalitet måste kunna garanteras varför Eckerdal föreslog ett inomkyrkligt nationellt kvalitetssystem. Förslaget var också att ingen församling skulle få starta begravningsbyrå utan kyrkostyrelsens medgivande.

Kyrkostyrelsen, då enig, valde 2010 att av omsorg om begravningsverksamheten inte gå vidare med utredarens förslag till kyrkomötet. Att nu, 12 år senare och oenig, lägga fram ett mycket tunnare förslag som saknar stöd hos den överklagandenämnd som har kyrkomötets förtroende att granska om kyrkans verksamhet följer lag och andra regler, kan inte beskrivas som annat än ytterst oroande för oss alla som värnar samhällets begravningsverksamhet under kyrkligt huvudmannaskap.

Jan Olov Andersson,
vd IGNIS-företagen