Vårt uppdrag att be också för dem som brukar våld

Det är vårt uppdrag att be, också för dem som utövar våld. Inte för att sanktionera våldet, utan för att de är människor. När vi människor går vilse, när vi förlorar siktet på vad som är rätt och fel, utövar våld, kränker, begår brott och övergrepp – då om någon gång behöver vi andra människors böner.

Därför är det med smärta jag läser i ett debattinlägg i Kyrkans Tidning att vi inte kan ”be för båda sidor när ena sidan slår och andra sidan blir slagen”. Jag är enig med debattörerna om att tiden inte är inne för försoning och förlåtelse när våld, kräkningar och krig pågår. Försoning är alltid en process som kommer efteråt, inte under tiden som våldet och kränkningarna pågår. Försoning kräver att sanning läggs på bordet, att ansvarsutkrävande och ansvarstagande sker, samt att rättvisa blir utgångspunkt för samtal och möten. Utan jämbördighet sker inga verkliga samtal, inga möten och ingen försoning. Och förlåtelse – det är alltid en gåva som ligger i offrens händer.

Tiden nu är först och främst en tid för våldets omedelbara upphörande. Det kan vi säga och be om för alla parter. Tiden nu är dessutom en tid då vi som inte riskerar våra liv måste tala tydligt om fred. Det kan vi också tala om och be om för alla parter. Tiden nu är samtidigt alltid en tid då vi ska be. Om vi inte ber för alla, också för dem som våldför sig och kränker, vem blir vi då som kristna och kyrka? Eller som människor?

Den kroatiske teologen Miroslav Volf skrev vid krigsutbrottet i Ukraina att vår lojalitet som kristna inte står till någon regering eller parti, utan till Gud som är varje människas Skapare och i lika stor utsträckning. Det är viktigt komma ihåg. 

Så låt oss be. För dem som utövar våld och för dem som drabbas och dör – att de som utövar våld må besinna vad de gör och om förbarmande med dem som lider och dör. Och låt oss kräva att våldet upphör nu! Så vi kan börja tala om rättvisa, ansvarsutkrävande, ansvarstagande och sanning. Det är min fasta övertygelse att bara då och bara så kan freden bli verklighet och försoningen påbörjas.

Ulrica Fritzson, biskop i Skara stift