Vet vi inte på vem vi tror?

Jag känner igen den rörelse prästerna i Maria Magdalena församling och Robert Tjernberg beskriver i sina respektive artiklar.

Vad som sker just nu är en väckelse i ordets rätta bemärkelse. Människor kommer till tro och söker ett hem, en gemenskap och näring för denna tro. Detta är Guds verk i människan, och vi har att tacka honom för alla hans under.

Istället för tacksamhet över dessa Guds verk, vill prästerna i Maria Magdalena församling betona att de vill verka för en religiositet och därmed en kyrka utan sanningsanspråk. Det är häpnadsväckande. 

Idén att vi inte kan veta något, inte har några svar beträffande Gud, är en tradig dogm. En dogm som dessutom inte återfinns i vår kyrkas bekännelse. Tvärtom hör det till kyrkans tro att Gud har avslöjat för oss vem han är. Kristendomen är uppenbarelsereligion. Den Gud som skapar och uppbär allt har avstått från sin makt (Fil 2:4-8), gjort sig liten och kommit till oss så att vi kan lära känna honom (Joh 1:18).

När vi berättar om en kär vän talar vi inte i blind tro. Vi talar av erfarenhet. Vi vet hurdan vännen är, eftersom vi lärt känna honom/henne. Så är det också med vår Gud. Jesus säger: “Jag känner mina får, och de känner mig” (Joh 10:14). Vi känner Jesus, och i honom känner vi Gud.

Paulus vittnar om förhållandet: ”…jag skäms inte, för jag vet vem jag tror på, och jag är viss om att det står i hans makt att bevara det som jag har fått mig anförtrott, ända fram till den dagen.” (2 Tim 1:12) Vår tro är visshet och vetskap: ”Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser” (Hebr 11:1). Vi vet på vem vi tror. 

De människor, många av dem ungdomar, som kommer till tro genom förkunnelsen på nätet genom Bishop Robert Barron, Mor Mari Emmanuel, Jordan Peterson eller någon annan har sett något i den kristna tron, och inte den veliga kristna tro som ”söker Gud” och inte erbjuder några svar utan i den kristendom för vilken Gud har avslöjat något om vem han är. I kyrkans förkunnelse har de känt igen Guds egen röst. “Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig” (Joh 10:27).

Också vår kyrka hör till denna tradition. Att kunna svara på barnens, ungdomarnas, människornas frågor har varit kärnuppgifter så länge kyrkan funnits i Sverige. Man har tagit på allvar Petrus ord: ”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp” (1 Pet. 3:15).

Lilla Katekesens höga status genom vår kyrkas historia, Hafenreffers arbete Compendium doctrinae coelestis, Swebilii katekes, 1878 års katekesförklaring, alla dessa utgör exempel på den pedagogik som präglat vår tradition. Vår kyrka har haft svar. Inte alla svar, men ett teologiskt självförtroende: vi har lärt känna och känner Gud. Vi kan svara för vårt hopp.

Skolastiken, den lutherska ortodoxin och katekesundervisningen är företeelser som i dagens Svenska kyrkan hånfullt förpassas till historiens hörna för förlegade, döda idéer. Här har vi kastat ut barnet med badvattnet. Sociala medier-predikanternas genomslag bygger på att de erbjuder svar förankrade i skriften och i olika kristna traditioner. Det är inte enkla svar, utan sådana som bygger på timslång argumentation. Jordan Petersons genesiskommentar i föreläsningsform är 30(!) timmar lång. Det betyder förstås inte att deras analyser är riktiga alltid, men att kategoriskt avfärda deras förkunnelse som förenklad, macho, konservativ eller svartvit är raljant nonsens som visar att man inte tagit del av förkunnelsen i någon större utsträckning.

I fallet med Jordan Peterson är det dessutom så att han inte ger uttryck för någon kristen tro i klassisk bemärkelse. Hos honom blir de bibliska narrativen genom en sorts jungiansk analys berättelser som speglar det mänskliga psyket. Det öppnar ibland nya perspektiv på de bibliska texterna, men Gud såsom en av människan oberoende högre makt lämnas utanför. Det kan beskrivas som en sorts moralisk, terapeutisk deism eller kristendom, inte olik den som även blivit vanlig i våra kyrkor. 

Beträffande Robert Barron är han sannolikt den störste predikant jag lyssnat till. Han är romersk katolik, thomist, men öser ur hela kyrkans tradition, från öst och väst. Från fornkyrkan till idag. Han refererar till teologer också utanför sin egen tradition. Till C.S Lewis, Martin Luther, Dietrich Bonhoeffer, Paul Tillich. Han är nyanserad, koncis och vältalig. Han belyser samtiden, aldrig från någon politisk position, utan med utgångspunkt i den kristna tron. Evangeliet. Alla präster borde lyssna till ”Bishop Robert Barrons sunday sermons”, om inte annat för att lära sig något om god retorik. 

Jag känner inte så väl till Mike Winger, men att avfärda honom som något sorts konservativt monster för att han ägnar ett klipp åt att argumentera mot ett prästämbete som kan bäras av kvinnor är missvisande. Den stora majoriteten av världens kristna tolkar prästämbetet på detta sätt. Det är vi som har avvikande åsikt, och som borde ge oss in i matchen och argumentera teologiskt utifrån skriften och traditionen för kvinnor i prästämbetet. Om vi själva är övertygade borde det inte vara så svårt. Jag är själv övertygad om att kvinnor kan kallas till präster (om någon undrade). Ser man till Wingers övriga produktion täcker den i stort sett varje aspekt av den kristna tron och det kristna livet, inte bara typiskt konservativa troper. 

Vad som ”dominerar nätets kristna samtal”, som Robert Tjernberg skriver, är inte först konservativa idéer utan sanningsfrågorna. Nätets stora predikanter är dessutom inte överens, utan debatterar ofta med varandra, i de flesta fallen mycket respektfullt dessutom. Dessa samtal är bland det mest värdefulla materialet. Det tangerar den grundläggande frågan: Vad vill Gud säga oss genom sin uppenbarelse? Vad är det Gud har avslöjat? 

Är det så att vi släppt den frågan i Svenska kyrkan? Är det därför vi lagt konkordieboken (Svenska kyrkans bekännelseskrifter) långt in, längst bak i bokhyllan för att samla damm? Tror vi inte att Gud har avslöjat sig för oss och att vi därför känner honom och kan säga något som är sant om honom? Vet vi inte på vem vi tror? I så fall kommer ungdomarna gå någon annanstans. Och då unnar jag dem det. 

Adam Hirshals Illi
Präst i Bunkeflo Strandkyrka
Biträdande församlingsherde i Limhamns Församling, Malmö Pastorat