Vi är väl medvetna om vad som gäller

REPLIK

Nej, Bo Herou!  Oron för att ”angiverilagens” införande handlar varken om ”partipolitik” eller om ”okunskap” utan om oro för att människor i utsatta situationer skall få det ännu svårare att få hjälp och för att kyrkans diakoner skall få det svårare att hjälpa dem.

Om Bo Herou hade lyssnat på de ombud vid kyrkomötet som talade för motionen (däribland jag själv) hade han förstått att vi är väl medvetna om att kyrkan och dess diakoner inte är någon ”myndighet” och därmed inte själva skulle bli anmälningspliktiga. Men diakonin samarbetar med myndigheter, de förmedlar kontakt, (för det är ju inte meningen att kyrkan skall överta ett ansvar som åvilar socialtjänsten och andra myndigheter), de försöker överbrygga motsättningar och rädsla för myndighetskontakter, de informerar och de kan ibland gå in med stöd där stelbenta regelverk är hinder för myndigheter.

Om ”angiverilagen” införs kommer detta arbete att försvåras.  En kontakt från diakonin med socialtjänsten eller annan myndighet kan medföra att myndigheten gör anmälan till migrations-myndigheter. Och den rädsla för myndigheter som med fog finns kan leda till att utsatta människor inte längre vågar söka hjälp hos kyrkan.  Det är inte heller som ”papperslös” lätt att veta vem som har vilka skyldigheter, att socialtjänsten är en myndighet, men inte kyrkan.  Både befogad och obefogad rädsla kan komma att sprida sig.

I debatten kring angiverilagen höjs röster för ”undantag”. Flera fackliga organisationer, speciellt de som arbetar med sjukvård och med socialt arbete, motsätter sig ”angiverilagens” införande då de anser lagen oetisk och i strid med deras yrkesroll och så bör även kyrkan göra. Jag hoppas innerligt att ”angiverlagen” inte införs, men i avvaktan beslut bör kyrkan utreda vilka konsekvenser ett införande av lagen skulle få för kyrkan.

Ann-Marie Strömberg
Tjänstgörande ersättare för ViSK (Vänstern i Svenska Kyrkan) vid kyrkomötet 2023