Efter kyrkomötet är jag Svenska kyrkans Lord Voldemort

Vid kyrkomötets debatt om betänkande TU 2021:8 Folkkyrkoutredning inledde motionären Sven Milltoft (BA) sitt anförande med att citera ett inlägg publicerat i DN Debatt inför kyrkovalet där jag skrev: ”Det finns skäl att ifrågasätta om det verkligen är bra att kanske tio gånger fler röstar än vad som någorlunda regelbundet besöker en gudstjänst”. Denna problematisering av ett högt valdeltagande fick honom att känna ”oro kring folkkyrkobegreppet, att det är i gungning och att vi är på väg att utvecklas till en föreningskyrka med bekännelsekrav”. Men han hade i sin upprördhet missat att den citerade meningen åtföljs av den egentliga frågan: ”På vilka grunder fattar dessa 90 procent av de röstande sina beslut om vilka som ska få deras förtroende att styra kyrkan?”

Artikeln hade rubriken ”Rösta för Guds skull inte på ett riksdagsparti i kyrkovalet” och jag förstår att det kunde få representanter för S, C och SD att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Riktigt varför Borgerligt alternativ också tog åt sig är oklart. Förhoppningsvis fick läsningen ändå några som trodde att kyrkovalet är ett val som alla andra att fundera lite till. Av resultatet att döma, där alla de tre riksdagspartierna glädjande nog minskade i kyrkomötesvalet, från sammanlagt 53,3 till 46,2 procent, tycks en hel del väljare ha insett det orimliga i att låta sekulära partiorganisationer styra en kristen kyrka. Tyvärr får S och C stöd av de förment partipolitiskt obundna grupperna Visk och Öka, och därmed bibehållen majoritet.

Wanja Lundby-Wedin (S) ägnade också en hel del talartid åt att ondgöra sig över min artikel. Hon hade blivit alldeles kall när hon läste den och hoppades ”verkligen att den nomineringsgruppen har tagit den herren i örat och talat om att så där tycker vi inte”. Som vanligt handskas S vårdslöst med sanningen, liksom när Jesper Eneroth i en valdebatt påstod att det aldrig hade funnits någon kvinnlig präst i hans hemförsamling. De brukar även säga att vi i Posk vill vara opolitiska, något som vi aldrig har hävdat, utan vi är partipolitiskt obundna. Nu gjorde Wanja en vantolkning av det jag skrev, nämligen att jag ”ifrågasatte om det verkligen är så att alla ska ha rätten att rösta”, och drog stora växlar på det.

Det står ingenting i artikeln om att ta bort rösträtten för att lösa problemet med oinsatta väljare och jag uppmanade ingen att stanna hemma på valdagen, ännu mindre vill jag hindra någon från att gå och rösta, eller för den delen från att ställa upp i valet. Men när många nöjer sig med att utan närmare eftertanke rösta på samma okyrkliga riksdagsparti som de brukar göra i de allmänna valen får de nomineringsgrupper som baseras på sekulära ideologier ett ohälsosamt inflytande över kyrkan, och det är det verkliga problem jag ville lyfta. Kyrkan behöver helt enkelt ingen samhällspolitisk ideologi från något riksdagsparti, eftersom det är kyrkans liv som ska flöda ut i samhället och inte tvärtom.

Det vore bättre ifall fler väljare visste mer, eller ens något alls, om vad kyrkovalet verkligen gäller. Att döma av rapporter från vallokalerna är det väldigt många som verkligen inte har en aning om vare sig vilka som ställer upp, vad som skiljer nomineringsgrupperna åt, eller ens vad valet handlar om. När alla organisatoriska nivåer i kyrkan anstränger sig för att tillsammans i en kostsam reklamkampanj locka så många som möjligt till valurnorna med frågan ”vad vill du att Svenska kyrkan ska göra?” utan att ge någon ledtråd till hur det ska gå till att ta reda på vilka som gör det bäst får vi en kyrklig skendemokrati som gynnar grupper med svag eller ingen kyrklig identitet, och framför allt S.

Intressant var hur de båda nogsamt undvek att tala klarspråk om vem kritiken gällde. Sven Milltoft kallade mig ”företrädare för en av kyrkomötets större nomineringsgrupper” och för Wanja Lundby-Wedin var jag ”en ledande företrädare för en nomineringsgrupp”. Så nu är jag offentligt Svenska kyrkans Lord Voldemort – den vars namn inte får nämnas. Jag tänker bära det epitetet med stolthet, och Posk kommer att fortsätta vara en nagel i ögat på de politiska partierna även under den kommande mandatperioden. Vi vill göra Svenska kyrkan till en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om frälsningen genom Jesus Kristus.

Mats Rimborg
ordförande för Posk i Göteborgs stift