Vigda kan inte vara säkra på rättvisa

I dagarna efter att beslutet att avkraga biskop Thomas Petersson offentliggjordes har jag både hört och läst vigda anställda i kyrkan, både präster och diakoner, uttrycka förvåning och protester. Utan att ta ställning i sakfrågan menar jag att det visar på ett djupt problem i Svenska kyrkan.

En av de lyckligaste dagarna i mitt liv var när jag blev antagen som prästkandidat med det finaste omdömet. Var färdig med samtliga praktik­perioder och halva min pastorala utbildning, hade deltidsjobb inom Svenska kyrkan och nästan den teologiska utbildningen färdig när jag fick ett barn med ­autism, och var borta några år. Efter det var jag inte välkommen tillbaka. Jag hade inte längre det ”yttre kallet”. Jag ville så gärna förstå varför – men har aldrig fått något svar.

Jag vill fortfarande förstå. Säg vad jag gjorde fel!? När saker händer som ­okullkastar hela vårt liv söker vi svar på varför.

Vi börjar bli många nu som upplever kyrkan som en arbetsgivare där man inte får svar, känner sig otrygg och att man inte har en rimlig chans att försvara sig om man blir ifrågasatt av sina överordnade i sakfråga eller teologiskt ställnings­tagande på arbetsplatsen, att få en rättvis prövning i arbetsgivar­frågor och en chans att överklaga beslut om ens anställning och lämplighet i vigd tjänst.

Huruvida det var rätt eller fel att avkraga biskopen på Gotland vet jag inget om – men ­reaktionerna som följde tror jag tyvärr beror på att många av kyrkans anställda inte litar på att kyrkan behandlar sina vigda rättvist. Detta är ett stort problem för Svenska kyrkan.

Anna Glistrup