Vilket är det kristna budskapet till Ukraina?

Ett litet barn blir svårt sjukt i cancer. Barnet får bästa tänkbara behandling. Föräldrarna som är troende kristna ber intensivt att behandlingen ska ha avsedd verkan och barnet få tillfriskna. Så blir det inte. Barnet dör. Till föräldrarnas stora förtvivlan, förstås. Utöver den bottenlösa sorgen ställer de sig frågan varför Gud inte hörde deras böner och lät barnet få leva. Frågan blir till en anklagelse: Varför svek du Gud löftet ”vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra...” i Johannesevangeliet 14:13, eller ”be om vad ni vill och ni ska få det” 15:7. Löftet höll inte!

Var det något fel på deras tro? Eller trodde de inte tillräckligt? Jesusordet i Markusevangeliet 11:24 fick dem att ge sig själva skulden: ”tro att ni ska få allt det ni ber om i er bön, då blir det så”.

Av deras själavårdare fick de höra att bönen ”i Jesu namn” skulle inskränka den utlovade bönhörelsen. Man skulle i tron på Jesus vara ödmjuk och låta honom/Gud avgöra vad som är bästa sättet att höra böner. Löftet om bönhörelse i allt ska då följas av bönen Ske din vilja. Är det en hållbar tröst?

Två kommentarer:

Dels betyder hänvisningen till Jesus i den första texten (i den andra ges löftet rakt av utan denna hänvisning) att han genom sitt liv och gärning gjort det möjligt att nalkas Gud med förväntan om att bli bönhörd i allt. I  Jesu namn betyder för Jesu skull och inte om han/Gud finner det bäst. Dels – särskilt i relation till sjukdom och död – skulle det innebära att Gud trots ivriga böner om helande och liv skulle finna det bäst att barnet får dö (för något annat alternativ än att Gud alltid vill det bästa finns ju inte).

Hur rimmar det med tron på att döden är besegrad genom korset och uppståndelsen? ­Antingen har Gud i så fall fort­farande inte makt över döden eller också tillåter han den att få härja och råda. Båda alternativ­en ifråga­sätter den annars förkunnade bilden av Gud.

Det finns en aspekt till på bön och bönhörelse. Bönen förutsätter att det går att påverka Gud. Han avser inte alltid att gripa in men genom bönen blir han – dock inte alltid – bevekt och låter bönens innehåll bli verklighet.

Det finns ett avsnitt i evangelierna som belyser detta. Det är Jesu liknelse om änkan och domaren (Lukasevangeliet 18:1 8). Domaren är egentligen inte intresserad av att efterkomma änkans bön om att få ut sin rätt, men ”så besvärlig som den där änkan är ska jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande”. Analogin blir då: ”Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?” Gud skulle därmed ofta göra sig beroende av människans böner och då avstå från att agera om inte bönevädjandet föreligger. Eller?

Hur ser ett teologiskt, sanningsenligt och själavårdande hållbart bemötande ut för dessa föräldrar?

Och hur hanterar kyrkan i dagsläget allt bedjande för fred i Ukraina? Kan Gud stoppa kriget? Och om lidande, död och flykt bara fortsätter vad säger det om bönens makt att påverka och förändra? Vilket är det kristna budskapet till det ukrainska folket?

Hans Ulfvebrand