– Tidigare var det mer en bok, med mer text. Lite likt en skolbok. En skattkarta är mer som en godispåse att plocka ur, säger Edit Strandberg som är kommunikatör i församlingen.
Till den första versionen av materialet stod skyltar utställda i kyrkan i barnhöjd.
– Men det blev ingen utmaning. Det är roligare att få springa runt och upptäcka själv, säger Edit Strandberg.
Att inte vara rädd för att omvärdera arbetet med barnguidningar är viktigt. Ingela Welén ser det som självklart att barnens tankar och frågor utvecklar materialet.
– Barnen visar oss vad vi behöver lyfta och vad som inte fungerar.
Det kan ske på ett enkelt sätt. Att de yngre barnen lite oväntat ofta fascinerades av glasfönstrens klara färger och blev stående länge för att titta, ledde till att en av färgläggningsbilderna i barnhörnan föreställer fönstren.
I Västerås domkyrka hade man ett naturligt avstamp i det tassavtryck i teglet från 1260-talet som finns i golvet. Att föreställa sig en hund som sprang över den våta leran för hundratals år sedan väcker fantasin.
– Tassavtrycket är förstås spännande, men så har vi också riddarsvärdet och Erik IV:s grav. Det är vad barnen brukar återkomma till varje gång, säger Edit Strandberg, som har med sig sina två barn.
Svärdet är ett riddarsvärd från slutet av 1400-talet, ”tio läskburkar högt”. Och Erik IV:s grav är visserligen pampig, men det är nog egentligen Ingela Weléns berättelser om syskonrivalitet som slutar med förgiftning och mord som får de unga åhörarna att stanna upp här.