Björn firade 50 år som präst med bön

Björn Nordlund minns fortfarande känslan den där vårdagen i Västerås domkyrka när han prästvigdes av biskop Sven Silén.

– Målet för många års studier var nått. Jag var 27 år, gift och tvåbarnsfar.

Resan hade börjat hösten 1960. Tonårige Björn, som räknade sig som ateist, hade fått en ingivelse att fira gudstjänst i Hedemora kyrka. Efter gudstjänsten frågade han prästen hur han skulle kunna följa Jesus. Svaret började i ett ungdomsläger på stiftsgården i Rättvik. Väl hemma i Hedemora ändrades Björns framtidsdrömmar, han ville bli präst.

– Plötsligt gick studierna bättre, det tog jag som ett tecken på att jag var på rätt väg.

Efter prästvigningen 1970 flyttade familjen Nordlund till Borlänge. Två år senare blev Björn komminister i Torsång som ligger i Stora Tuna pastorat. Familjen flyttade in i den stora prästgården. I Torsång blev han kvar till pensionen 2008.

– Jag är nummer tre, när det räknas i antal tjänsteår, säger han stolt. De två före mig levde på 1600-talet. Jag stannade i 36 år och gör fortfarande inhopp som semestervikarie, vid dop, vigslar och begravningar.

50 år som präst, det är en lång tid.

– Allra bäst har varit kontakten med människor. Att möta dem i alla situationer. Har man som jag varit länge på ett ställe så får man ett kolossalt kontaktnät.

Ett församlingshem har byggts under Björns tid i Torsång. Det är han mycket stolt över.

– Det blev fantastiskt vackert. Och Torsångs kyrka är mycket omtyckt som vigselkyrka.

Ett av Björns och hans hustrus fyra barn hade en utvecklingsstörning och dog 1977. Björn har i många år engagerat sig för personer med utvecklingsstörningar, lett konfirmandgrupper på särskolan och ett tag var han stiftets konsulent i konfirmandfrågor för intellektuellt funktionsnedsatta.

Men vid 65 år tyckte han att det var dags att gå i pension från prästtjänsten i Torsång.

– Jag var trött på alla sammanträden och planeringsmöten. Ibland tror jag att vi planerar längre tid än vad vi genomför. Jag förstod också på äldre kolleger att de fick hoppa in och vikariera. Det har jag också gjort med stor glädje.

I coronatider saknar Björn att fira mässa allra mest.

– Mässan är ju centrum. Det är utifrån den som allt det andra kommer.