Diakoner går kurs i hur man bäst bemöter demenssjuka

En gång när Kerstin Olsson, diakon i Vaksala församling i Uppsala, besökte ett äldreboende träffade hon en pensionerad kyrkomusiker med en svår demenssjukdom.

Mannen kunde inte tala och satt tyst för sig själv. Med sig hade Kerstin Olsson och hennes arbetskamrat musikern ett elpiano.

– Min kollega kände den här mannen sedan tidigare. Hon visste att han hade ett långt yrkesliv i kyrkan bakom sig. Hon tog hans händer och satte dem på elpianots tangenter. Och han började spela. Varenda psalm vi sjöng kunde han ackompanjera.

Kerstin Olsson blir glad och lite rörd när hon tänker på mötet då de nådde fram till mannen. Förutsättningen för att våga placera hans händer över tangenterna var att Kerstin Olssons kollega kände mannen sedan tidigare och var förvissad om att musiken kunde bryta igenom sjukdomens barriär.

– Det viktiga är att aldrig genera en person med demenssjukdom. Bara stärka det som finns och försöka fånga personen där bakom. Å, vilken lycka det är när man når fram.

När Kyrkans Tidning fotograferar Kerstin Olsson deltar hon i en sopplunch med ytterst vitala äldre där flera deltagit i veckans quigong i Vaksala kyrkcentrum.

Hennes tjänst är profilerad mot att hitta nya vägar att vara kyrka med inriktning mot äldre. Hur når församlingen ut, utöver sorgegrupper och soppluncher?

– Jag är också samordnare i ett nätverk för äldrefrågor hos Dia-konins hus i Uppsala och innan pandemin slog till besökte jag regelbundet Uppsalas största kommunala träffpunkt för äldre, Årstagården. Det tänker jag självklart ta upp nu när möjlighet ges igen.

När Kerstin Olsson såg annonsen om pilotutbildningen på Silviahemmet kände hon att hon ville lära sig mer.

– Jag är inte sjuksköterska från början som många andra diakoner och ville fördjupa mig i den grundläggande faktakunskapen. Nu vet jag var jag ska söka informationen, vi fick ett rejält material som jag kan gå tillbaka till och information om en väldigt bra app.

– Vi diakoner på kursen kom från alla stift och nu planerar vi ett nätverk för att vår kunskap ska leva vidare. Vårt arbete väcker hela tiden nya frågor som behöver diskuteras.

Bland det allra viktigaste i kontakterna med äldre med demenssjukdom är bemötandet, både med den drabbade och deras anhöriga. Det lyfter även Anna-Lena Hyson, diakon i Valbo-Hedesunda pastorat, som också gick kursen.

– Som diakon ska jag stå på de svagas sida och göra deras röst hörd. Det har ställts på sin spets i samband med pandemin när kommuner och regioner efterlyst kyrkan som aktör. Det är oerhört viktigt med den existentiella hälsan.

Hon är ensam diakon i sitt pastorat och hon säger att vidareutbildning av andra är mycket viktig för att kunskapen ska nå ut.

– Självklart hinner man som ensam diakon inte göra allt men nu efter den här kursen är jag bättre rustad för att ge vidare. Att byta tankar och goda idéer med andra diakoner gör att vi kan hålla det här levande.

Rektor Wilhelmina Hoffman är stolt över att Silviahemmet fått examinera ännu en viktig yrkesgrupp.

– Vi arbetar för högsta möjliga livskvalitet för alla som lever med demenssjukdom och då är kunskap en viktig nyckel, säger hon.

– Diakoner möter varje dag människor som behöver omsorg och stöd och eftersom vi har en växande äldre befolkning behövs mer kunskap om kognitiv sjukdom, alltså demens, för att kunna förstå, bemöta och ge rätt stöd till både de med demenssjukdom och deras anhöriga.

Hon hoppas att pilotutbildningen permanentas och blir en uppdragsutbildning, som ger högskolepoäng, i samarbete med Ersta Sköndal Bräcke högskola.

– Nu ska utvärderingar göras som ska ge grund för en möjlig fortsättning, säger Wilhelmina Hoffman.

– På grund av pandemin kunde vi inte ha den vanliga diplomeringsceremonin med drottning Silvia, som vi brukar ha. Den kommer att äga rum i juni och då kommer dessa 15 utbildade diakoner att uppmärksammas på nytt. Vi är oerhört glada över att ha fått kontakt med den här kompetenta gruppen.