KRÖNIKA
Jag ska besöka min pappas grav – för den finns inte längre. Jag vill veta vad som finns där nu.
Min pappa begravdes när jag var femton år och tjugofem år senare togs graven bort för jag lämnade Malmö och ingen hade tid att sköta den.
Men nu är jag på väg till Östra kyrkogården i Malmö för att stå vid min pappas grav. På vägen dit – jag har gått till kyrkogården kanske hundra gånger på riktigt och minst tusen gånger i drömmarna – blir allt ljudlöst. Inte ens ambulanserna som far förbi på Amiralsgatan hörs när jag vandrar genom min pappas liv och död och tänker på att han begravdes i samma grav som sin mamma, min farmor.
När jag svänger in på Scheelegatan och hjärtat inte kan bestämma sig för om det ska slå fort eller mycket långsamt föreställer jag mig att i det som var min pappas grav ligger nu någon annan som kanske också har en son och som ser till att berättelsen om de två går vidare.
Ja, som gjorde precis som min pappa, det vill säga lärde sin son att aldrig avslöja hemligheter, bara skapa nya.
Jag svänger in på den undersköna kyrkogården och ser hundra steg senare att på Centralvägen, plats 70 i kvarter 11 b, ligger inte min pappas grav längre. Och ingen annan heller.
Hela området där det fanns kanske femtio gravar är nu bara gräsmatta. En grön gräsmatta i vintermånaden? En evigt grön gräsmatta, en evergreen, som Anders Frostensons fina psalm ”Guds kärlek är som stranden och som gräset”.
Jag tycker om att vi kan leva så, att vi skapar oss en (ny) grav varhelst vi vill ha den, som mitt i ett grönområde eller i den hårdaste cement.
Min mamma berättade häromveckan för mig var hon vill ligga.
Och här där min pappa låg i tjugofem år, men inte längre ligger, bestämmer jag mig för var jag ska begravas. Jag ringer mina barn och berättar det och passar på att säga vilken sång som ska spelas på min begravning: ”Cross The Green Mountain”.
Ja, jag står och berättar det just där min pappa sänktes i jorden och jag kan svära på att han klappar mig på axeln och säger att platsen jag valt är vacker, det kommer alla att tycka. ”Alla?” ”Ja, alla”, säger han och det överröstar tystnaden.
I samma ögonblick kommer ett begravningssällskap gående mot mig och mannen och kvinnan som leder tåget kanske undrar varför jag står på en gräsmatta långt borta från närmaste gravsten och jag skulle kunna svara på många sätt, men flyr in i den helt oväsentliga reaktionen att de nog inte vet att svenska och danska trupper för kanske tio generationer sedan slogs mot varandra just här och det är klart att de som stupade också hade någon som sörjde dem, men aldrig fick begrava dem. Nej, alla sorters krig – när döden tar livet av livet – lämnar oss inte i fred.
Jag tänker på mina tyska släktingar som dog i andra världskriget, att deras liv bara hann bli blyertsskisser, böjer huvudet mot mitt bröst, mot mitt hjärta, mot kärleken och när alla klumpar sjunkit genom kroppen och ner i gräsmattan ringer jag min mamma och planerar hur vi ska fira hennes födelsedag.
Stig Hansén
författare
