Det är inte alltid lätt att veta hur en människa som sörjer ska bemötas. Men om man har koll på sin egen sorg, kan man skilja ut vad som är vad. ”Den andres sorg och min egen sorg.”
Det är avstampet i Susanne Skoglunds resonemang.
– Det är viktigt att veta var min egen sorg börjar och tar slut för att jag inte ska blanda in mig i den andras sorg. Och har man levt en stund här på jorden har man ju en del att ösa ur, oavsett vad det är för sorg man drabbats av.
Innan pandemin slog till höll Susanne Skoglund, präst i Hyllie kyrka, Malmö pastorat, en utbildning under en eftermiddag i ämnet Bemöta människor i sorg för 230 kyrkvaktmästare.
Tanken var att hon också skulle genomföra utbildningen, tillsammans med kollegan Jonas Persson, för kyrkogårdsarbetare i pastoratet, men den dagen har skjutits på framtiden.
– Under en sådan här dag tillsammans är poängen själva delandet i smågrupper, att man berättar så mycket som möjligt. Som på alla kurser talar några jättemycket, några lite mindre och några inte alls. Man har rätt att inte säga något. Men det är de möten man haft, vad man sett och varit med om som är utgångspunkten.
Susanne Skoglund tycker inte att man behöver göra så mycket i mötet med en annan människa i sorg.
– Oftast handlar det om att lyssna och visa att man har tid. Om du arbetar på kyrkogården kan en stunds närvaro i samtalet räcka långt. Vi har många själavårdsarbetare i Svenska kyrkan, och kyrkogårdsarbetare är utmärkta och lättillgängliga själavårdare i sin roll.
Även innevaktmästarna, de som också möter många sörjande vid begravningar, har ett stort behov av att prata om sina möten, säger Susanne Skoglund.
– Det är oerhört viktigt att man får möjligheten att prata om det svåra på sin arbetsplats. Vid varje begravning möter vaktmästarna sörjande familjer. Då gäller det att veta vem man själv är, att våga slappna av. För mycket av det här måste landa i en själv, det är svårt att läsa sig till detta och bli bra på det utan att träna sig i möten.
Susanne Skoglund var 43 år när hon blev präst efter många år som diakoniassistent.
– Ju fler begravningar jag har haft, desto tryggare har jag blivit i ritualen. Det allra viktigaste att tänka på är att det inte är farligt att vara ledsen, det är inte farligt att sörja.
Hon får ibland frågan av sörjande: När går sorgen över? När slutar det att göra så ont?
– Sorgen går inte över fort, ofta tar det mellan fem och tio år. Men sorgen är ju alltid med oss. Det måste vi komma ihåg.
Enligt Malmös kyrkogårdschef Sven-Erik Perlman Aspeklev kommer utbildningen att genomföras så fort restriktionerna lättar och grupper kan samlas igen, ”ämnet är mycket viktigt”, säger han.
