Med kroppen som redskap får gudstjänsten liv

Rytmiskt runt, runt i cirkel gungar kursdeltagarna framåt. Storkyrkosalen i Gamla stan är ljus och rymlig och ringen med dansare kan bli hur stor eller liten som helst. Enkla steg varierar rörelserna och med hjälp av den mjuka musiken hålls takten. Plötsligt öppnar sig cirkeln och Annika Wällstedt, sjukgymnast, dansterapeut och kursledare, håller upp sin färgglada sjal och dansar ut på upptäcktsfärd med de andra efter sig.

I pausen pustar Annafia Trollbäck, präst i Tyresö församling, ut. När Stockholms stift erbjöd fyradagarskursen var hon inte sen att tacka ja.

– Uppdelningen mellan man/intellekt och kvinna/kropp, med värderingen positiv respektive negativ, är en dikotomi som funnits under lång tid. Den har blivit en del av kyrkans syn på människan, genom historien fram till i dag. Den dikotomin ligger och skvalpar i bakgrunden hela tiden, precis som den gör i samhället i stort.

– Jag är övertygad om att den här uppdelningen och värderingen påverkar oss fortfarande. Och vad gör det synsättet, alltså den dikotomin, med mig som kvinna och präst? Hur ska jag få ihop delarna?

– För att landa i min egen kropp, fördjupa min kroppskännedom och ta med mig kroppen in i gudstjänsten vill jag pröva nya saker. Om fördjupningen kan komma via kroppskännedom kan själva gudstjänstlivet vitaliseras och inte bara handla om intellektuella resonemang. Allt handlar om möten och vi måste vara öppna för nya sätt att nå fram.

Annafia Trollbäck började efter de två första kursdagarna tidigare i år att be Vår Fader med rörelser.

– Det kändes jättefint och var okomplicerat. Det får inte kännas påklistrat, det måste vara jag. Nästa steg blir att läsa välsignelsen med rörelser. Allt börjar i den egna församlingen, var börjar jag? Vad känns rätt för mig?Att fira gudstjänst med alla sinnen öppnar möjligheterna till en djupare upplevelse.

Cirkeldansens rottrådar slingrar sig djupt ner in i den kristna historien. Tecken på det är Psaltartexternas dansprocession som gick runt altaret som symboliserade det heliga berget Sion. Prästen Ingegerd Häller har teoriblock mellan rörelsepassen. Ett långt yrkesliv med djupdykningar i kropp och rit har gjort hennes kunskap gedigen.

– I liknelsen med den förlorade sonen hör den äldste sonen som är ute på fälten ljud från festen, han hör musik och dans, på grekiska symphonia kai choros. Det har blivit vår bild av den himmelska festen. Ordet choros betydde ursprungligen cirkel, men kom så småningom att betyda cirkeldans och de som sjunger och dansar i cirkel.

- Det är det ordet som ligger till grund för våra ord kör, kor, koral och koreografi, säger Ingegerd Häller och fortsätter vandringen genom historien, med bilden av änglar som dansade i ring kring Gud och hur rörelse och dans levt kvar på olika håll inom kyrkan men tappats bort av våra lutherska samfund.

Ingegerd Häller exemplifierar och berättar. Namn passerar; Bernhard Wosien, skaparen av det som i Sverige kallas heliga danser, och Maria Rönn som tog cirkeldansen till Sverige i början av 1990-talet.

Nästa pass är kroppsligt berättande utifrån en bibelberättelse. Elisabeth Edström är pensionerad sedan många år från sitt arbete som organist i Botkyrka församling men hon vikarierar ofta. Med kraft ger hon liv åt flera gestalter, bland annat Jesus. När den sjuka har botats sätter hon sig vid flygeln och upp svävar toner som hon lätt plockar fram från ett femtioårigt kyrkomusikerliv.

Efteråt är hon tagen av dramat.

– Det var starkt att gå in i rollen och glömma bort sig själv. Det här är ju inget jag gjort tidigare och det var en intressant erfarenhet.

Uppdraget som kyrkvärd är det som egentligen fick Elisabeth Edström att gå kursen.

– Jag vill gestalta texterna mer inlevelsefullt för att förmedla budskapet bättre. Det här är ett sätt att komma texterna närmare, att tränga in i orden. Om man använder kroppen, går texterna direkt till hjärtat.

Gudstjänstutveckling med hjälp av kroppen har länge varit fokus för Ingegerd Häller, präst i Hässelby församling, och Annika Wällstedt, sjukgymnast och dansterapeut. Nu hoppas de att deras arbete ska inspirera andra.

– Vi har lagt märke till att många söker olika kroppsliga och andliga uttryck, en rörelse som kommit in i våra kyrkorum underifrån. Det gäller för Svenska kyrkan att fånga upp denna rörelse och längtan. Konkreta exempel på detta behov att få vara mer kropp i våra gudstjänster är bland annat att räcka ut händerna och vända handflatorna uppåt vid välsignelsen och att korsteckna sig, en utveckling som skett spontant.

– Våra kyrkorum har också börjat användas alltmer för sittande meditation, cirkeldans, rörelseformer som qigong och yoga. Och det finns ett sug efter gudstjänster som vädjar till våra sinnen. Trots denna utveckling så talar våra gudstjänster huvudsakligen till tanke och förnuft, säger Ingegerd Häller. 

Alla som är med och leder andakter och gudstjänster i Stockholms stift, präster, pedagoger, diakoner, musiker, ideella och förtroendevalda, har möjlighet att gå kursen. Även om just denna ges för första gången är Ingegerd Hällers och Annika Wällstedts erfarenhet lång. I mer än 20 år har de ägnat sig åt heliga danser. I Hässelby församling har de även utarbetat ett själavårdskoncept, Skapande rörelse. Annika Wällstedt:

– Via kropp och rörelse, bortom orden, kan vi uppleva och se livet på nya sätt. Det behövs både i dagens samhälle och i kyrkan. Rörelsen berör, förändrar och skapar mening. I våra själavårdande grupper berörs hela människan. Människor sätts i rörelse, en känsla av att vara hel och samtidigt en del av något större än sig själv uppstår.