Carl-Bertil var född i Järvsö, då med efternamnet Andersson. Som 14-åring flyttade han med familjen till Nacka.
Att musiken skulle styra hans liv stod tidigt klart. 1946 tog han musiklärarexamen på Kungliga musikhögskolan. 1947 blev han lärare vid Uppsala stads musikskola och året därpå i Nacka musikskola. Sen haglade uppdragen: studierektor, rektor i Nacka musikskola, förbundssekreterare i Riksförbundet Sveriges musikpedagoger med mera. Och uppskattningen för det Carl-Bertil stod för och förmedlade i sin pedagogiska gärning växte. Responsen var enorm!
I mitten av 1950-talet, under en period då den kommunala musikskolan i landet var i stark expansion, kom Carl-Bertil i kontakt med Gehrmans Musikförlag. Ett pedagogiskt nytänkande kombinerat med Carl-Bertils enastående förmåga att känna vad som fungerar för den unga generationen lade grunden för den lyckosamma utgåvan Vi spelar Piano 1.
Denna – liksom den tidigare publicerade Vår första blockflöjts-bok – kom att dominera i landets musikskolor under lång tid. I flera år i slutet av 1960-talet var det 30 000–35 000 unga pianoelever som varje år startade sin – korta eller långa – pianistbana tack vare Vi spelar piano 1. Det motsvarar runt var tredje person i en årskull av Sveriges befolkning! Tala om genomslag. Och därtill blev det andra instrumentalskolor för violin, trumpet, klarinett och flöjt.
Den mänskliga rösten var alltid med i Carl-Bertils tänkande. Ja, det gällde också i pianoskolan. De melodier han själv skrev eller lånade ville han alltid ha sångbara, även om man spelade dem på piano.
I slutet av 1940-talet startade Carl-Bertil sin sångundervisning vid Nacka musikskola. Ett enträget och kunnigt arbete som pågick i över 30 år. Nacka musikskolas flickkör blev en förebild med stor vokal skönhet och lyskraft. Det märktes vid de återkommande Lucia-konserterna; i en full Nacka-aula, i radio och tv. Flickkören blev dessutom vinnare i den internationella sångtävlingen ”Let the Peoples Sing” 1967.
Pedagogiken i det vokala uttrycket fick en fast form under 1970-talet då projektet Diskanten genomfördes. Initiativet kom genom Kjell Bengtsson från SKS (nuvarande Sensus studieförbund) och ledde bland annat till en rad utgåvor publicerade av Verbum.
Materialet innehåller över 150 (!) nya tonsättningar av Carl-Bertil till texter av Britt G Hallqvist, Lennart Hellsing och Anders Frostenson med flera. Resultatet ledde till en enastående utveckling för de många unga körsångarna i kyrkan liksom för kyrkans musikutbud.
Att jämföra olika personers betydelse för en lång tids utveckling är grannlaga. Men låt mig avsluta med en fråga: Finns det någon i Sverige som för riktigt många har betytt mer för deras egna musicerande och aktiva möte med musik än Carl-Bertil Agnestig?
Tack, Carl-Bertil! Vi högaktar din gärning och hedrar ditt minne!
Kettil Skarby
före detta vd Gehrmans Musikförlag
