Den 17 december bjuds stiftskansliets medarbetare på jullunch. När Ulla och maken, pressekreterare Sven-Erik Falk, knallar hemåt efter julfirandet så gör de det som pensionärer båda två.
Ulla Falk ser fram emot att få sova ut på morgnarna.
– Det ska bli så skönt. – Men jag kommer att sakna mina kompisar, både arbetskamraterna på stiftskansliet och de kontakter som jag fått under alla år i växeln. Det är kyrkoskrivare och präster på pastorsexpeditionerna ute i stiftet.
Det var som sjuttonåring Ulla Falk fick jobb på dåvarande stiftsbyrån i Skara. Hon hade precis avslutat en ettårig maskinskrivnings- och stenografikurs när den lilla annonsen om ett vikariat som kontorsbiträde dök upp. Ulla sökte och blev kallad till intervju.
– Kan du brygga kaffe, frågade de bland annat. Nej, svarade jag men jag kan lära mig.
Ansvariga på stiftsbyrån var nöjda med svaret och nästa måndag började Ulla Falk som kontorsbiträde. Ungefär samtidigt som biskop Helge Brattgård tillträdde.
– Vi brukade skoja om det, minns Ulla. Att vi var nybörjare samtidigt. Jag hade bra kontakt med Helge Brattgård, av honom lärde jag mig mycket, både teologi och om hur kyrkan fungerar.
Ulla Falk har under åren på stiftskansliet varit telefonist och receptionist. Under de första årtiondena tog hon också emot deltagare till olika kurser.
Roligast?
– Det är att träffa alla människor och att kunna hjälpa till med olika saker. Jag är glad att svara på frågor.
Tråkigast?
– Det är när arbetskamrater slutar.
Och nu slutar du och Sven-Erik samtidigt. Vad ska du göra med den nyvunna friheten?
– Vi har en gård utanför stan där vi kommer att vara en del. Och så kommer jag att handarbeta, väva och arbeta politiskt. Dessutom finns det ett Diakonihus som säkert behöver volontärer.
– Men allra först ska vi landa i det nya.
