När Karin Burstrand prästvigdes 1980 var en kvinna fortfarande ganska ensam och ifrågasatt som präst – inte minst i Luleå, hennes prästvigningsstift. Det berättas om Karin Burstrand att hon som skolkyrkopräst där deltog i alla ungdomsläger. Men utan att få leda en enda gudstjänst.
För Karin Burstrand var det viktigt att ändå vara närvarande och visa att det fanns kvinnliga präster. ”Tråkigt att man är mot kvinnliga präster – Karin Burstrand är ju bra” konstaterade en av hennes åsiktsmotståndare.
I sin sista tjänst kom Karin Burstrand till Göteborg, som domprost. Ännu ett svårt stift för kvinnliga präster.
– Men jag har upplevt mig respekterad i Göteborgs stift – det finns människor som är tveksamma i ämbetsfrågan både här och i Luleå, men jag har inte påverkats av det i min tjänst.
Blev domprostjobbet så som du trodde?
– Det var spännande att komma till ett nytt stift, där jag var helt okänd. Jag tycker om att fungera som präst på flera nivåer, och att de ger perspektiv på varandra.
Först ska jag sova … Och sedan träna lite bättre. Jag skulle gärna jobba lite mer med internationell ekumenik, det vore roligt.
Domprosten har ett övergripande uppdrag som biskopens närmaste och ibland också ersättare. Samtidigt är domprosten kyrkoherde i domkyrkoförsamlingen eller pastoratet. Den stora organisatoriska förändring som göteborgsförsamlingarna har genomgått har också ändrat jobbets karaktär, där pastoratet nu har över 110 anställda. Omorganisationen har tagit ganska mycket tid och kraft, tycker Karin Burstrand.
– Mitt jobb kommer med nödvändighet längre bort från församlingslivet, säger hon. Jag leder genom att leda andra.
Karin Burstrand har haft en rad olika jobb och uppdrag. Några av dem är kyrkoherde i Luleå och Paris, ledamot i kyrkomötet och vice ordförande för Europeiska kyrkokonferensen.
Finns det någon gemensam nämnare för det du har tagit dig an?
– Jag har prövat många olika typer av tjänster, det är väl ett uttryck för att jag tycker det är spännande att pröva nya uppgifter. Att jobba med förändring är väldigt roligt, hur man kan göra något bättre. Men att vara den första kvinnan på ganska många ställen är en anspänning – det är inte bra om man misslyckas.
Finns det en grundtrygghet hos dig som gör pionjärandan möjlig?
– Med min historia av att inte bli väldigt tydligt bekräftad var jag tvungen att själv arbeta med de frågorna – vilken grund jag står på, reflektera över vart det bär. Jag kan inte ta steg utifrån att människor applåderar det, utan trots deras åsikter.
Vad ska du göra som pensionär?
– Först ska jag sova … Och sedan träna lite bättre. Jag skulle gärna jobba lite mer med internationell ekumenik, det vore roligt. Men jag vet inte hur det känns att bli pensionär, jobbet har ingen avtrappning utan är väldigt mycket här och nu.
