Fredsbönerna blir allt svårare att genomföra

Jag ser ofta på tv, liksom de flesta av oss. Actionprogrammen avlöser varandra och mellan dem kommer ibland nyhetsprogram med inslag från världens alla krig och andra eländen. 

Det som sker på tv kan göra det svårt att skilja fiktion från verklighet. Avståndet till våra egna sammanhang blir alldeles för långt.

Ibland tänker jag tillbaka på en händelse för två år sedan – års­­dagen för invasionen och kriget mot Ukraina, den 24 februari. Vi ska ha fredsbön i kyrkan, där vi ges möjlighet att uttrycka allt det som vi bär på. Med på gudstjänsten finns flera ukrainare som funnit en trygg plats i kyrkan och som vi bit för bit har börjat lära känna allt mer.

Oksana är en av dessa ukrainare. Hon har kommit hit med sina två barn. Oksana har all anledning att tycka att världen är både orättvis och hur fel som helst. Hon har all rätt i världen att rikta sin ilska mot både mänskligheten och mot Gud. Förutom att hon tvingats lämna precis allt bakom sig, så är hennes man kvar i Ukraina och måste kriga vid fronten. Oksana har blivit ensamstående med två barn i ett främmande land.

Ukrainarna har blivit ombedda att be en bön för Ukraina i början av fredsbönen. Oksana är den som vill ta på sig den uppgiften. Bönen sker dessutom samma vecka som hennes man ska åka ut till krigsfronten vid Bachmut. En av de då värsta krigsplatserna i Ukraina. Hon börjar be en bön som rymmer alla livets svårigheter och som få av oss i Sverige ens kan ta till sig och förstå. 

Jag står bredvid Oksana och har inlett fredsbönen med några välmenande men kanske tillrättalagda ord.  Oksanas ord kommer från en helt annan verklighet. Från en plats där människors grymhet knappt kan beskrivas med ord. Jag kan inte mycket ukrainska vid den här tidpunkten, men två ord når fram… Hospodi pomiluj… Gud hjälp oss. 

De andra orden, de som jag inte förstår med mina öron, går rakt in i hjärtat. Klumpen växer i halsen och ögonen blir allt glansigare med tårar. Oksana ber med gråten i halsen… Gud hjälp oss, hjälp oss när allting annat i livet sviker och rämnar.

Oksana sätter sig efter bönen tillsammans med de andra i kyrko­kören. Kören består av både ukrainare och svenskar. Tårarna rinner på kinderna på våra ukrainska vänner och tårarna rinner också på våra kinder. Vi delar sorgen med varandra.

Jag sneglar på kantorn som ska börja spela den första psalmen. Hon tittar tillbaka på mig med tom blick. Hur ska vi orka fortsätta efter det här? Hur ska någonting över huvud taget kunna gå vidare?

Men vi samlar kraft och tar ton. Musiken bär oss sakta i väg med allt som vi bär på. Vår vanmakt, vår sorg och vår förtvivlan.

Två år senare så är det dags för den tredje fredsbönen för Ukraina i Karlstad domkyrka. Oksanas bön finns alltid kvar inom mig. Jag tänker ofta på den. Framför allt så känner jag den inom mig. Jag tror aldrig jag kommer att glömma den bönen, med de ord som jag aldrig förstod, men som fyllde hela mitt hjärta med sorg och smärta.

Lilla Maria, dotter till Oksana, träffar jag då och då i kyrkan och ofta får jag en varm kram. Både när Maria kommer dit och när hon går. Jag har till och med fått fina teckningar av henne. Några av dessa finns i mitt hem och några andra är uppsatta i kyrkan.

Precis som så många andra, kan jag inte låta bli att fundera över livets orättvisor och grymheter som människor drabbas av. Kramarna jag får av lilla Maria skulle egentligen fås av hennes pappa, liksom teckningarna och berättelserna av allt det hon får se och uppleva under sin uppväxt.

Får det mig att tvivla på Guds existens? Nej, men det får mig att tvivla på mänskligheten och den förtvivlan jag kan känna inför allt det fruktansvärda som människan kan utföra.

Under åren har min och Oksanas vänskap fördjupats, liksom vänskapen till mina andra vänner från Ukraina. Mitt i all sorg och förtvivlan kan något fint växa fram. Vänskap och gemenskap. Men ju djupare relationen blir, desto svårare blir det att genomföra fredsbönerna som vi fortfarande har runt den 24 februari. 

Det handlar inte längre om nyheter mellan actionavsnitten på tv. Det handlar om människors liv och deras livs­öden. Det handlar om människan, samma människa som du och jag.

Christoffer Forssander
universitetspräst