Kyrkans roll i ett nytt kallt krig

Minns ni Aleksander Radler, den osannolika spionprästen?

Han var omtyckt kyrkoherde i lilla Burträsk. En närvarande själasörjare, som få anade samtidigt agerade spion för östtyska Stasi. Det låter som något ur en spionroman – men det hände. Här. I Svenska kyrkan.

Jag tänker på honom i samband med Kyrkans Tidnings artikel om det ryska intresset för svenska kyrkor och intervjun med säkerhetsrådgivaren Patrik Oksanen.

Vi behöver vänja oss vid tanken på att vi är inne i en tid av ett nytt kallt krig, där Sverige från och med sitt Nato-inträde inte heller deltar som neutral part.

Vi har redan sett hur Moskvapatriarkatet av rysk-ortodoxa kyrkan försökt ta över församlingar med nära relation till Svenska kyrkan, som exemplet med S:t Sigfrids kyrka. Andra församlingar har startats med rysk finansiering. Att anta att detta alltid sker i enbart fromt uppsåt vore naivt.

"Den rysk-ortodoxa kyrkan är inte infiltrerad av de ryska säkerhetstjänsterna", säger Oksanen, som snart kommer med boken Rysslands hemliga krig mot Sverige. "Den är en integrerad del av Kremls maktapparat."

Utländsk finansiering för helgedomar i Sverige är förresten inget unikt för Ryssland. Även pengar från Saudi-Arabien, Turkiet och Förenade arabemiraten har sponsrat flera moskébyggen i landet.

Allt sådant sker knappast med fientliga intentioner, men vi och våra intressen är av stor vikt för stater som potentiellt vill oss illa, ha exilbefolkning under lupp, eller i värsta fall vara förberedda inför en framtida konfrontation av något slag. 

Det är också lätt att glömma just vilken perfekt plats en kyrka kan vara för diskreta möten. Juridiskt skyddade, och med rum för själavård där ingen får insyn. En dröm för den som vill flyga under radarn.

Sedan länge vet vi att regimer som Iran, Ryssland och Kina använder personer i Sverige för att övervaka, påverka och splittra. Gängkriminalitet och hackerattacker i samband med koranbränninagrna har kopplats till iransk elit. Men flera andra länder, som Eritrea, sägs ha långa tentakler ute i Sverige, inte minst genom etniska kyrkor som sägs användas för att kontrollera diasporan.

Men Svenska kyrkan då?

Vi vet att konvertiter, särskilt från Iran och Afghanistan, utsatts för hot, förtal och uthängningar i sociala medier. Bilder på dop har fått stor spridning – med förödande konsekvenser för enskilda. Men hoten kan också vara mer subtila: viskningar om vad prästen egentligen säger, rykten om vem som finansierar vad, och i värsta fall – konkreta hot om attentat.

Det kalla kriget vi befinner oss i är inte ett krig med tydliga fronter. Det är gråzonernas krig. Och just därför måste samtalet börja – inte bara i Stockholm eller på Säpo, utan i våra lokala kyrkoråd och församlingshem.

Med allt från vad gör vi om kyrkan blir utan el i flera dagar och om vårt bankkonto plötsligt fryser, till hur vi skyddar våra medlemmar och gudstjänster?

Och hur vet vi att den sista Aleksander Radler redan stigit ned från predikstolen?

Målet för många av de påverkansoperationer som avslöjats har varit att splittra. Diaboliskt, i dess bokstavliga betydelse – att slå isär. Att klyva det som borde hållas samman.

Därför stannar också den allra viktigaste frågan kvar till sist: Hur bidrar vi som kyrka till att hålla ihop samhället i dystrare tider? När misstänksamhet och oro ökar. Hur bygger vi motståndskraft – inte bara mot elavbrott och cyberattacker, utan mot rädsla, misstro och splittring?

Det här ska inte ses som en alarmistisk text. Bara en påminnelse.

Alla vill oss inte väl. Låt oss inte vara naiva. Men låt oss samtidigt fortsätta tro på varje enskild människas möjlighet till förvandling – i mötet med Kristus och med hans kyrka.

Robert Tjernberg

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.