Så vände påven fem sekler av splittring

När Påve Franciskus klev in i domkyrkan i Lund för att hålla gemensam gudstjänst med lutherska företrädare till minnet av 500 år sedan reformationen, skedde något så stort att det nästan är svårt att greppa.

Det hade varit otänkbart utan 1900-talets ekumeniska genombrott. Mycket av det har sina rötter i Sverige, inte minst med ärkebiskop Nathan Söderbloms ekumeniska initiativ och mötet i Uppsala 1925. Ett hundraårsjubileum att än en gång återkomma till!

Efter andra världskriget växte sedan viljan till enhet mellan kristna. Kyrkornas världsråd bildades, och 1947 grundades Lutherska världsförbundet – just i Lund – med ett av målen att föra teologisk dialog över kyrkogränserna.

Från katolskt håll kom vändpunkten under andra vatikankonciliet (1962–65), där dekretet om ekumeniken för första gången erkände kristna utanför "kyrkans fulla gemenskap" som bröder och systrar i tron.

En gemensam milstolpe kom 1999 med deklarationen om rättfärdiggörelseläran mellan Vatikanen och Lutherska världsförbundet. Ett steg mot vad Luther en gång väl önskade: att reformera kyrkan utan att splittra den.

Och visst är det värt att belysa; 1517 möttes Luthers teser med bannbulla och uteslutning. 500 år senare möttes påven med psalmsång och bön i ett fullt kyrkorum. Själv kom han med ett budskap om försoning.

Franciskus var inte den förste påven att sträcka ut handen till protestantiska kyrkor. Men han gjorde det med en tydlighet, öppenhet och närvaro som lyfte ekumeniken till en ny nivå. Tillsammans med LVF, Svenska kyrkan och dåvarande ärkebiskop Antje Jackelén visade han att gamla murar kunde falla.

Inga hårda ord. Inga fördömanden. Bara ett försök till försoning och gemenskap – som lät historien ta ett nytt andetag.

Banbullornas tid var sedan länge övergiven.

Det var också perfekt tajmat. Europa är splittrat av språk, politik och historia. En försonad kyrklig relation kan visa att skillnader inte måste leda till fiendskap.

I Sverige, ett land där katolicismen en gång var förbjuden och till och med belagd med dödsstraff, är det i dag vanligt att katolska församlingar firar mässa i lokaler som tillhör Svenska kyrkan. I vissa fall har Svenska kyrkan till och med överlåtit kyrkor till katolska församlingar.

Men det ska sägas, att i det ljuset är det också avgörande att definiera och fortsätta diskutera sitt unika arv, även mot Vatikanen. Särskilt i frågor där oenigheten består: som kvinnliga präster, celibat och påvlig auktoritet.

För kärlek kräver inte likriktning – men respekt och välvilja. Som det står i Första Johannesbrevet:

"Mina älskade, om Gud har älskat oss, är vi också skyldiga att älska varandra. Om vi älskar varandra, förblir Gud i oss, och hans kärlek har nått sin fullkomning i oss."

Jag tror att det också är ett citat som kan definiera mycket av Franciskus pontifikat. På det sättet blev han också en sann påvlig figur som enade kristenheten genom att peka på hur Kristus skulle agera i världen. En förebild för kristna i kraft av sitt liv, inte sin position.

Låt oss be och hoppas att näste påve tar samma roll när han ikläder sig biskopsämbetet i Rom.

Då är det också upp till de lutherska kyrkorna – inte minst Svenska kyrkan – att bära sitt ekumeniska arv vidare.

Robert Tjernberg

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. För åsikter och analys i texten svarar skribenten själv.