Barnet i centrum! Stridsropet är lätt att hålla med om men svårare att förverkliga. I fyrtio år har bokaktuella Ylva Mårtens skildrat glappet mellan ideal och verklighet i samhällets syn på barn.
Det är dagen då FN:s barnkonvention fyller 35 år. I Dagens Nyheter kan man läsa om hur gängkriminella rekryterar barn på LSS-boenden.
På Ylva Mårtens köksbord ligger hennes nyutkomna antologi Barnens 1 000 första dagar (Ordfront) och på ett bord bredvid står en året runt-installation i form av en julkrubba där sex kattungar – en för varje barnbarn – trängs i stallet.
Det är i skärningspunkten av allt detta som hon rört sig.
Börja med barnen
Vana radiolyssnare känner igen henne från Sveriges Radio där hon i mer än fyrtio år producerat program med och om barn. Lika länge har hon kunnat studera glappet mellan å ena sidan högtidstalen om barns rättigheter och symboliska betydelse, och å andra sidan den förda politiken och den verklighet som många barn lever i.
– I dag är man bara intresserad av barn om de är mördare, säger hon med en medvetet drastisk formulering.
Sju år efter pensionsstrecket har hon lagt radioproduktionen och journalistkarriären på hyllan. Men författandet pågår, den senaste boken är en uppföljare till Vi måste börja med barnen från 2020. Titeln är en komprimerad version av det som varit Ylva Mårtens käpphäst genom alla år: Den som vill förändra samhället måste börja med barnen.
Det kompetenta barnet
Tanken ter sig avlägsen. För även om glappet mellan ideal och verklighet är tidlöst verkar det särskilt stort just nu.
– Höga polischefer står i tv-studion och förklarar mycket riktigt att de inte kan stoppa rekryteringen till gängen på egen hand utan att arbetet måste börja i förskolan. Men samhället, representerat av programledarna, hör inte utan fortsätter med sin ensidiga fråga ”När stoppar ni skjutningarna?”.
Parallellt med vikten av att erkänna barns behov finns enligt Ylva Mårtens en annan avgörande princip: Tron på det kompetenta barnet.
Aspekten är tydlig i flera av bidragen i den nya antologin.
– Om vi ska förstå barnens roll i samhället måste vi känslomässigt ta in att de är mer än bara gulliga varelser som behöver beskydd. Från sin allra första stund på jorden är de kompetenta varelser.
Pendeln har svängt
När Ylva Mårtens halkade in på Sveriges Radio på ett bananskal var det 70-tal och högkonjunktur för barnperspektiv. Att jobba som förskollärare var jättefint. Medierna speglade läget; programverksamheten för och om barn hade status och barn- och ungdomsredaktionen på SR växte.
Det var en tid som gjorde upp med tidigare decenniers stränga barnuppfostran. Nu skulle barn och vuxna gå sida vid sida.
Ylva Mårtens konstaterar att pendeln svängt.
– I dag ska barn vara för sig och allt ska vara specialanpassat, från kost till kulturutbud. Delar av det är säkert bra men det är också något som går förlorat när barnen ständigt hänvisas till en egen sfär.
Barnet som projekt
En annan aspekt av tidsandan är hur barnet blivit pusselbit i de vuxnas självförverkligande. Som i instagraminlägg där mammor poserar med sin telning i snarlik klädsel under hashtagen #minime.
– Det speglar individualiseringen av samhället. Det är inget konstigt om man som mamma ser sig själv i sin dotter, så har det nog alltid varit. Men det här med barnet som projekt fanns inte lika tydligt tidigare. Det gör att föräldraskapet blir både märkvärdigt och ängsligt.
När Ylva Mårtens satte punkt för sin tid på Sveriges Radio producerade hon ett slags testamente i form av programserien ”Barndomens betydelse”, där ett antal ikoner på området porträtterades - Ellen Key, Alice Miller, Jesper Juhl…
Förödande synsätt
Efter många år då uppväxtens formande effekt lyfts fram är det idag biologismen som präglar synen på barn.
– Barn blir som de blir, menar allt fler, och döljer sig bakom till exempel tvillingforskning. Det synsättet är förödande. Det är klart att det betyder massor hur ett barn blir bemött av föräldrarna och samhället.
Jesusbarnet då, hur kan man tolka det? För agnostikern Ylva Mårtens är barnet i krubban en symbol för både sårbarhet och hopp. Inte minst i en tid då födelsetalen sjunker i länder världen över.
– Att avstå barn kan ha många orsaker. Men ju fler vi är som upplever allt det roliga, spännande och svåra som det är att ha barn, desto bättre tror jag att vi förstår oss själva och mänskligheten och får kraft att göra något åt det samhälle vi lever i.
Fakta: Barntyper i kulturen
DET VITA ARKET. Barnet som ett oskrivet blad är den perfekta projektionsytan för omvärldens drömmar. Allt är nytt, allt kan börja om – utan det förflutnas bagage. Tanken på arvsynd ligger långt bort, i stället är barnet symbolen för oskuld. En vuxenlivets motpol.
DEN SKÖRA MÄNNISKAN. Här representerar barnet i stället alla åldrar, gammal som ung. Knytet i krubban är en manifestation av varje människas sårbarhet och av vårt beroende av varandra. (Släkt med Lackmustestet, se nedan)
LACKMUSTESTET. När tvåårige Alan Kurdi sköljdes upp död på en strand i samband med flyktingkrisen 2015 skämdes en hel värld. Samhällets, tidsandans eller det specifika skeendets behandling av barnen är en mätare av dess moraliska halt: ”…vad ni har gjort mot någon av mina minsta”.
DEN FÖRÄLDRALÖSE. Pippi Långstrump, Harry Potter, Jesus. Kulturen är full av barn med oklar härkomst. Genom att klippa de traditionella familjebanden öppnas möjligheten till himmelskt ursprung och till idén om ett barn som ska rädda världen från ondska, synd och trista prussiluskor.
DET POLITISKA PROJEKTET. Varje ny människa är en kugge i samhällsmaskineriet och varje samhällsförändring måste därför börja där. Från utbyggd barnomsorg till entreprenörskap på skolschemat – ingen ideologi går barnen förbi.
MÖRKRETS HJÄLPREDA. En lintott som visar sig vara djävulen själv – det hemsökta barnet är en skräckfilmsfavorit. Motivets kraft bygger på att symbolen för oskuld och godhet, det vill säga barnet, laddas med motsatsen. Genom det onda barnet processar vi rädslan för det okända.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR
Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.