"Befriande att läsa om hans medvetenhet"

Sommaren 1984 är jag ute och springer, jag har U2:s live-cd Under the Blod Red Sky i lurarna, en bil vevar ned rutan för att fråga mig om vägen, jag tar av lurarna, men hör låten i alla fall, nästan i synk. I bilen spelas samma låt New year’s Day.

Det lilla bandet från Dublin höll på att bli stora.

U2 sade i början av sin karriär: ”Vi är inte ett kristet band utan kristna som spelar musik”.

För egen del upplever jag U2-konserter som gudstjänster. De var inspiration till de temamässor som vi började med i Härlanda och Annedals församlingar. Det visade att det var möjligt att göra en gudstjänst med kraften från rockmusik.

Redan från början hade de också ett stort samhällsengagemang, som började med freds­arbete på Irland under striderna i Nordirland. Bono gick sedan vidare, med verksamhet i One, en organisation för skuldavskrivning för fattiga länder inför millennieskiftet.

Det visade att det var möjligt att göra en gudstjänst med kraften från rockmusik.

Han försöker övertala Bill Clinton och George Bush. Han lever i USA och U2 kommer i skymundan. Han oroar sig för om de andra vill ha kvar honom i bandet. Han går vidare och jobbar med RED som verkar för att hiv-och aidsmediciner ska ges till människor i Afrika.

För många år sedan gjorde vi mässan In the Name of Love, med bara U2-musik. Ungdomar i Annedals församling i Göteborg chattade med andra ungdomar runt om i världen för att tala om låtarna. Det var svårt att ­välja, det fanns så många låtar som passar i gudstjänst. Men deras eget Gloria var given.

Jag har alltid varit nyfiken på U2:s kristna bakgrund.

Boken börjar med Bonos hjärtoperation. Boken, som är mycket öppenhjärtig, omfattar bandets hela historia: Hur de fyra träffades och skapade att band sam­tidigt som tre av dem var med i bönegruppen Shalom.

Men det blev ett uppbrott. Bono skriver: ”Shalom, den kyrka som var så viktig för Larry, Edge och mig, var orolig för att vi höll på att tappa bort vår tro. Jag förklarade för vår pastor, Chris Rowe och hans fru Lillian, att allt var bättre nu, att vår lilla kyrka inte längre behövde oroa sig över ekonomin. Vi skulle sörja för den.”

”Det är Herren som sörjer för oss”, påminde han mig. Det var ett varningsskott. Och fler skulle komma.

Men Edge är ändå så orolig att han säger att han ska lägga av med bandet. De har just fått en manager, Paul McGuinness, och de har kontrakt på turné. När han frågar om hur Gud ser på att bryta löften, blir det ändå en turné.

Bono brottas med en rad stora frågor, sorgen efter modern som dog när han var 14 år, svårigheten att tala med sin far. Han oroar sig för att inte räcka till, i äktenskapet och i bandet. Hur U2:s musik ska kunna förnyas och vara relevant. Hur han ska vara sann mot Gud och sina ideal.

Det är befriande att läsa om hans medvetenhet om att han är en gränslös, egocentrisk virvelvind. Men samtidigt verkar han vara en mycket dynamisk och ­inspirerande person.

Ett sätt att läsa boken kan vara att lyssna på låten som hör till varje kapitel, och läsa samtidigt. Det ger ett sätt att kliva in i Bonos värld.

Mikael Ringlander