Brutal och vacker apokalyps

Scengolvet är fyllt av tomma petflaskor med färgglada korkar. Ett soprum som påminner oss om livets kretslopp. Smutsen syns inte, den finns inne i oss själva.

Lika tomt tycks den medelålders Mikaels liv vara. Euforiskt berättar han om en ängel som gett honom i uppdrag att gå till den mest bespottade kvinnan och som ett offer till Gud visa henne kärlek i soprummet. Äntligen har hans liv fått en mening. Motivet? Att ställa allt till rätta. En handling som både blir vägen till frälsning men också till undergång.

Men vill hon verkligen ha hans ”kärlek”? Vems offer är det egentligen frågan om? Och vilka konsekvenser får handlingen? Mikael blir mer och mer förbryllad.

– Det onda som jag inte vill det gör jag. Vem är det då som talar i mig?

Att goda handlingar också kan bli till ett övergrepp har dramatikern Mattias Andersson undersökt i pjäser som Act of Godness. Nu har han grävt djupare i människans och metafysikens mysterium. Vad händer när någon i dag påstår att Gud gett dem ett uppdrag att utföra ett offer utan kärlek? Hur mycket handlar en kallelse om att fylla den inre tomheten och ett behov av bekräftelse och mening. Vem är Gud för dessa människor?

Uppenbarelsen är både en brutal och vacker apokalyps. Ett tidlöst och samtidigt högaktuellt mästerverk om andlig längtan i en mörk tid. Tre parallella historier utspelar sig på scenen och blir allt mer inflätade i varandra. Som publik blir man indragen i en omtumlande centrifug som inte går att värja sig mot. En ytterst drabbande berättelse med många tunna lager av både bibliska, litterära och filmiska referenser att bläddra igenom.

För Mattias Andersson recyclar även berättelser. Frågan är om man kan förstå Uppenbarelsen utan ha studerat Uppenbarelseboken. Den som kan sin Tarkovskij och är väl bevandrad i det bibliska landskapet blir onekligen rikt belönad.

Självklart går det att se pjäsen utan att förstå de olika arketyperna. Det finns också en risk för övertolkning av alla litterära referenser. Ibland blir de till villospår. Som det rivaliserande brödraparet som grälar om vem som blir mest sedd. En nutida Kain och Abel eller rent av Isak och Ismael? Har det egentligen någon betydelse att kvinnan som genom sitt offer ska rädda världen heter Maria? Och vad betyder det magiska slutet?

Mattias Andersson twistar till alla dessa detaljer så många varv att man nästan blir yr, och lämnar det öppet för åskådaren att själv lägga in sin egen tolkning i den tomma petflaskan.

Få svenska dramatiker tar de existentiella frågorna och religionen på så stort allvar som Mattias Andersson. Framför allt lämnar han en liten glipa öppen för att det faktiskt väntar befrielse bakom den sista dörren.

Marie Starck