Så ser den nya ärkebiskopens teologi ut

I tider av kris och vilsenhet längtar människor efter andlig förnyelse. Det blev upprinnelsen till reformationen och väckelserörelserna. Det var mottot i Sverige för ett sekel sedan med företrädare som Nathan Söderblom och J A Eklund, även om de med andlig förnyelse inte menade samma sak eller syftade på samma metoder.

Det blev också tongångarna för samhället i stort efter de båda världskrigen. Andlig förnyelse har under hela kristenhetens historia varit glöden som fått kyrkan att leva.

Begreppet andlighet har förändrats

Under de senaste två århundradena – jag tecknar de stora linjerna – har andlighet kommit att förändras från ett allmänt begrepp för i stort sett alla till en avsmalnad företeelse för vissa särskilt religiösa, som de så kallade frikyrkliga eller de som har letat sig tillbaka till kyrkans tidiga teologi, mystikens djup eller alternativa andliga rörelser.

I sitt herdabrev som biskop i Linköpings stift, Levande tillsammans med Kristus. Om en kyrka i rörelse, öppnar den blivande ärkebiskopen Martin Modéus delvis för en augustinsk trosbekännelse och bön om just andlighet: ”Inom mig har jag alltid burit en längtan efter Gud, och jag vet att jag inte är ensam om detta… Det är min övertygelse att längtan efter Gud är något som finns i hela tillvaron.”

Ett genomgående drag i flera av Modéus publikationer är tron som rit och som ett sätt att vara i relation.

Med denna förståelse ställer sig Modéus i den kristna traditionen av andlighet som relation. I jämförelse med Augustinus sökande i Bekännelser är dock Modéus gudsrelation mer jämställd. Augustinus och även Martin Luther är fullständigt utlämnade till Guds nåd och kärlek. Hos Modéus finns andligheten och nåden på ett mer ”självklart” sätt. Det är inte så konstigt att, efter modernitetens, sekulariseringens och välfärdssamhällets förvandlingar, även sådana begrepp omtolkas i en kyrka i ständig förändring. Likhet eller olikhet till trots, med sitt återkommande budskap om andlighet återtar Modéus begreppet till en allmänmänsklig tolkning av vad det betyder att vara människa i en värld skapad av Gud.

Modéus bidrar med en kyrkosyn

Ett genomgående drag i flera av Modéus publikationer är tron som rit och som ett sätt att vara i relation. I boken Finna bönen som redan finns skriver han: ”Det är inte i första hand jag som sträcker mig mot Gud. Jag bejakar att Gud sträcker sig mot mig.”

Bönen är inte främst ett formaliserat beteende (även om sådan förstås också finns) utan en gåva, ett sätt att vara. Lika enkelt som att andas.

Redan i sin bibelvetenskapliga avhandling Sacrifice and Symbol diskuterar Modéus ritens betydelse och funktion. Liksom man senare känner igen i hans populärvetenskapliga texter, är även riten eller gudstjänsten på liknande sätt uttryck för mänskliga snarare än gudomliga behov.

Modéus bidrar med en kyrkosyn som påminner om småkyrkorörelsens och högkyrklighetens idéer om att bygga församling, som exempelvis i Per-Olof Sjögrens teologi. Det är en samtidsteologi där inga frågor är främmande, som kombineras med en bekännelsens teologi med Jesus och gudstjänsten i centrum.

Modéus texter visar att han är marinerad i dessa perspektiv och kan gå mellan dem genom att använda sig av psalmer, bibeltexter, egna och andras erfarenheter.

Frågande till om det tilltalar generation Z 

Då och då ställer jag mig dock frågan om hans exempel fortfarande fungerar för exempelvis generation Z: zoomers som växer upp i cybereran, som får sin världsbild via pluralistiska digitala medier och inte via dagstidningar och public service och som är främmande för trons språk och berättelser. Den generation som tycker det är självklart att få leva i en polyrelation, vara vegan eller vara andlig men inte tillhöra någon kyrka.

Som författare kan man förstås inte skriva för alla, men det sätt på vilket man presenterar ”det öppna” kommer till syvende og sidst att förmedla en bild av för vad och vem kyrkan finns.

I boken Tradition och liv – som påminner om Stora boken om kristen tro som publicerades i samband med Svenska kyrkans jubelfest 1993 – förmedlas en bred uppfattning pedagogiskt och inbjudande om kyrkan och tron, som formas genom tradition och bekännelse. Det är ”bredkyrkligheten” som beskrivs medan kyrkans mångfasetterade sammanhang förmodligen utelämnas på grund av den förväntade läsekretsen.

Det är inte en oviktig uppgift att kunna beskriva det som kyrkan antas vara enig om, det den grundas på, men greppet kan också vara förrädiskt genom att de åsikter, riktningar och teologier som utesluts indirekt förpassas till undantag från det förmodat gemensamma. Särskilt känsligt kan detta vara när man skriver om tradition och bekännelse.

Hoppfull trots stora utmaningar

Svenska kyrkan står inför gigantiska utmaningar som trosgemenskap, som organisation och som kulturförvaltare. Detta är Modéus medveten om och bemöter med en hoppets teologi och vägar till förändring – exempelvis i herdabrevet om de sju rörelserna som berör just detta.

Att en evangelisk luthersk kyrka är i ständig förändring är i grunden inte ett hot utan ett tillstånd. För Modéus handlar förändringen i väsentliga delar om att tänka om och att göra nytt: ”Det finns ett ’konstruktivt missmod’ som är en produkt av realism: vi biter oss inte fast i det gamla som är uttjänt. Men detta konstruktiva perspektiv är en helt annan sak än att ha missmodet som grundhållning.”

Det är bra sagt och samtidigt – inför det konkreta, såsom vad som ska göras med präster som inte viger samkönade – kan var och en tycka sig företräda det konstruktiva samtidigt som motståndaren uppfattas representera motsatsen.

Av det som jag har presenterat hittills kan man tro att Modéus har en allmän och abstrakt teologi, men så är inte fallet. Tvärtom ser han det som kyrkans och den troendes uppgift att vara i och för världen. Kyrkan, de troendes gemenskap, bör efterlikna Jesus i detta att vara på ”fel” plats i världens ögon. Påståendet är inte menat att vara häpnadsväckande utan är ett erkännande av kyrkans uppdrag i alla tider.

Men vad betyder det? Modéus är inte den som i sina texter propagerar för den ena eller andra sidan av en politisk fråga. Alla intresserade kan läsa med igenkänning. Ett sätt att förstå denna medelväg är att Modéus anförtror varje människa ansvaret att dra sina egna slutsatser om sakfrågor.

Tar inte ställning 

Ett annat sätt är att Modéus avsiktligt inte vill ta ställning till konkreta politiska konsekvenser av evangeliet, att det får bli en privatsak.

Modéus uttrycker det inte själv men jag uppfattar hans teologi som antropocentrisk, det vill säga att tron, gudstjänsten, längtan efter andlighet är människans öppnande inför Gud och mysteriet.

Så måste det givetvis vara, men finns det något mer? En teologi som gör sanningsanspråk om verkligheten behöver väl sträcka sig längre är Ludwig Feuerbachs tes om att det inte är ”Gud som har skapat människorna, utan människorna som skapat Gud”?

Modéus är mer teologisk än Feuerbach men uttrycker en liknande tankegång om bönen: ”Gud är Gud, men bilder av Gud skapas av människor.” Modéus bejakar förundran inför skapelsen, bönens betydelse och gudstjänstens nödvändighet – behov som hela mänskligheten har.

Men vilken roll har uppenbarelsen för Modéus? Den uttrycks inte med samma emfas som tron, gudstjänsten och andligheten. Kanske beror det på att uppenbarelsen är särskiljande? Fast å andra sidan är Modéus valspråk och titeln på herdabrevet en trosbekännelse om den uppenbarade sanningen: Levande tillsammans med Kristus.

Kristus används minst

Av statistik kan man inte dra djupgående teologiska slutsatser, men det är intressant vilka begrepp Modéus använder för gudsrelationen i fyra av sina böcker. Kristus används minst antal gånger (68), Jesus används mer (492) och Gud överlägset mest (2076). Begreppen uppenbarelse och sanning får nästan inga träffar alls.

Som sagt, statistik säger inget om sammanhangen men pekar likväl mot begrepp som främjas framför andra.

Dessa jämförelser får mig också att tänka på Modéus som fotograf, en roll han själv beskriver som att vara observatör och amatör i betydelsen en som älskar det han gör, i det här fallet att fotografera. Vad han förmedlar genom linsen är en värld som är ikonisk, symbolisk och mycket vacker.

Ja, här närvarar en person som nyfiket älskar världen och som förhåller sig på ett visst avstånd från den bakom sin lins.

Precis som Modéus beskriver hur bönen kommer till honom som en gåva säger han om fotografierna: ”Motiven och bilderna kommer till mig.” Kompositionen av fotografier tillsammans med bibelreferenser erbjuder en ikonisk teologi för den som låter sig öppnas för det som kan komma till henne eller honom.

"In i världen"

I relation till detta kan även Modéus användning av begreppen tolkas, utan att dra för stora växlar. Det mer universella, abstrakta och allmänna begreppet Gud blir enklare att tala om än Kristus som utgör ett mer anspråksfullt och särskiljande anspråk.

I en annan text berörs samma tankegång: ”Vi behöver … inte vara ängsliga och kontrollerande i frågan om vem som är utanför eller innanför. Det är centrum som är viktigt, inte gränserna.”

Det är bra sagt. Centrum är det viktiga och inte vem som är utanför eller innanför. Sådana gränsdragningar hör i andliga sammanhang till mysteriet.

I samband med Linköpings stifts synodalmöte i våras talade Martin Modéus om perspektiv för kyrkan och vikten av ord. ”Kyrkan går inte ut i världen”, sa han, ”utan in i världen”.

Jag hoppas att Martin Modéus som ärkebiskop för Svenska kyrkan fortsätter med att gå mer och mer in i världen.