Delad ensamhet är halv ensamhet

Stolar i en ring som sakta fylls. Kaffebord uppdukat för deltagarna som droppar in i församlingslokalen och förser sig med en kopp.

Vi tar plats och jag ställer in mig på att höra orden ”Hej, jag heter NN och jag är ensam”, en variant av frasen från den amerikanska rörelsen som sedan grundandet på 1930-talet bildat världsvid standard.

Så blir det inte. I stället hälsas alla välkomna med frågan om de såg Aktuellt-sändningen på tv i veckan, reportaget från engelska Frome där man startat samtalsgrupper för stadens ensamma och på så sätt sparar pengar i sjukvården. Ensamhet gör som bekant människan sjuk till både kropp och själ.

Jo, flera har sett det.

Hälsningsfrasen må vara struken, resten av mötet bygger dock på delande enligt klassisk modell. Vi går varvet runt och en efter en berättar om sitt liv och sin vardag. Vad har du gjort sedan sist, frågar församlingspedagogen Tommie Sewón, som tillsammans med relationsrådgivaren Ingemar Gens håller i träffarna.

Någon har rest; de vänner som finns bor långt bort. Någon har varit i Norrtälje och fikat. En kvinna har tack vare lånad hund kommit i kontakt med barn – så härligt! En annan har börjat bryta lägenhetens ensamhet genom att ta sig ut på gården. Det har gått bra, är redan en vana. Tommie Sewón berättar om ett dödsfall som påverkat djupt. Jag säger också något.

En kvinna läser en dikt hon skrivit. Den är smittande – hon som är näst i tur tar fram mobilen och spelar Youtubeklippet där Tomas Tranströmer läser sin berömda ”Romanska bågar”.

Kvinnan med mobilen heter Anita.

– Det är så spännande med människor, varje möte med en ny individ ger något. Jag har varit ensam länge. Det är något jag delvis trivs med, delvis vill bryta. Men det är inte lätt att hitta en själsfrände.

Hon har en dotter med barnbarn men de har inte så bra kontakt. Det bidrar till ensamhetskänslan. Om man har en relation som inte funkar så bra, spiller det lätt över till de andra, säger hon.

I Anonyma Ensamma har Anita hittat ett efterlängtat sammanhang.

– Här är man fri att vara den man är. Tonen är öppen, alla får prata klart. Trots att många är ensamma är de väldigt initiativrika personer.

Det var våren 2017 som Sofia församling på Södermalm i Stockholm drog i gång Anonyma Ensamma. Tommie Sewón fick bollen, redan uppvärmd i ämnet genom arbetet med Huskroppar, en bok om ensamhet.

Annonser i lokaltidningar och DN På Stan blev marknadsföringskanal, och efter en något trevande start har gruppen sedan i höstas växt stadigt. I dag kommer i snitt 25 personer varje gång. Många är äldre eller i övre medelålder. Några män, fler kvinnor. Inga som annars syns i kyrkan.

– Några lever i totalisolering och uttrycker gång på gång att man inte träffar någon under de två veckor som går mellan våra möten. Andra är aktiva och söker sig runt i en rad sociala sammanhang, säger Tommie Sewón.

När han startade var de pedagogiska ambitionerna höga. De fick snabbt läggas åt sidan. Inte för att de var dåliga, utan för att de inte behövdes.

– Glöm fiffiga samtalsmetoder. Vi fördelar ordet och skapar en mötesplats. Det är hela grejen. Vi lägger inte huvudet på sned, vi har ingen idé om att vi kan lösa livet åt andra. Det vi hoppas är att samtalen ska leda till att man själv vill förändra sitt liv utanför gruppen.

Den som varit ensam länge utvecklar gärna en kritisk blick på sedvanliga koder, berättar Tommie Sewón. Man ser igenom det sociala spelet, småprat känns ytligt. I gruppen Anonyma Ensamma försvinner fernissan.

– Tonen är enkel men på riktigt. Ingen är här för att göra bra intryck. Vi pratar rakt ut om det som gör ont, alla går in med den viljan.

Ensamheten är både allmänmänsklig och situationsbestämd. I en storstad som Stockholm vimlar det av ensamma individer. Men det vimlar också av sociala ytor och mötesplatser för den minglande människan. Skammen för att komma ut som ensam kan vara stor.

Kyrkan har visserligen mycket gratis, förtroendekapitalet är gediget och här finns en lång tradition av att möta ensamma. Samtidigt kan kyrkans rika kulturliv och programverksamhet ha en passiviserande effekt, menar Tommie Sewón.

– En konsert är något man konsumerar. Att dela liv på ett djupare plan är ovanligare.

På Anonyma Ensamma har man varken bön eller psalmsång. Verksamheten handlar inte om att missionera tro utan om att gestalta omsorgen om andras liv. Att träffarna sker i kyrkans lokaler är signal nog.

Den anonyma etiketten har hjälpt. Ingen vill skylta med sin ensamhet. Ibland dyker folk upp med ett ”jag kollar bara in lokalen”, eller ”jag råkade ha vägarna förbi”.

– Det kostar på att fråga efter andra människor, konstaterar Tommie Sewón.

Som samtalsledare går han balansgången mellan att delta på lika villkor och att inte göra träffarna till egenterapi.

– Det här är ändå mitt jobb. Men jag har inte haft några problem att hitta gemensamma nämnare med dem som kommer hit. Jag är frånskild, ungarna börjar visserligen bli stora, men de veckor jag inte har barnen har jag också massor av egentid. Jag förstår ensamheten som finns i den här stan.

Reaktionerna på Anonyma Ensamma har mestadels varit positiv. När församlingen annonserade fick de några kritiska mejl om att de pekade finger åt en redan utsatt grupp: ”Det är stigmatiserande nog att vara ensam, måste ni sätta etikett på det”. I längden har det visat sig vara styrkan – att våga sätta ord på det som är jobbigt.

Delandet är slut för den här gången och det är dags att bryta upp. Gruppen har gått varvet runt. Ibland hinner man två varv, det beror på samtalen som uppstår och berättelserna som kommer fram.

I kapprummet står Lennart. Han fick se annonsen för Anonyma Ensamma i vintras. Då var han mitt i en depression. Han blev nyfiken och gick hit trots fördomar om att möta en grupp inåtvända och socialt utslagna individer.

– Det är inga fördomar jag är stolt över, men så tänkte jag. Allt det kom på skam! Jag är själv extrovert och har alltid tänkt att det är bara jag som är öppen. Det stämmer inte. Här finns en total öppenhet om det mesta.

När det gäller ensamhet ska man säga som det är, tycker Lennart. Nämligen att det är skittrist.

– Jag är social och har inga problem med att ta kontakt. Det räcker med att jag går på Ica så hittar jag någon att prata med. Men med ålder och annat så har många nära vänner försvunnit. Jag kommer absolut att gå hit igen i höst.