Det finns nåd för klimatsyndare

Chock. Förnekelse. Sorg. Motstånd. Det är tillstånden som präglar Jens Liljestrands nya roman Även om allt tar slut (Albert Bonniers förlag). Boken utspelar sig i en nära framtid där varje huvudkaraktär gestaltar en av de fyra strategierna för att hantera klimatkrisen. Livsvillkoren är dramatiskt förändrade. I norra Sverige pågår skogsbränder och evakueringstågen söderut fylls av klimatflyktingar. I centrala Stockholm pågår klimatupplopp.

Samtidigt beskriver boken en igenkännbar vardag med kärlekskriser, föräldrauppror och blöjbyten. Att den redan sålts till 16 länder har sannolikt med det att göra. Här hemma har den beskrivits som ”den första, verkligt breda klimatromanen”.

Jens Liljestrand säger att pandemin har påverkat hans skrivande.

– Den visar att samtidigt som något allvarligt händer måste människor fortfarande betala räkningar. Människan har lätt att föreställa sig ett definitivt slut, alla stora religioner har en vision om en apokalyps eller ett Harmagedon. Vi har svårare att tänka oss en värld där varje år är successivt varmare än föregående.

Romanen är en prognos över hur vi kommer reagera när klimatförändringarna blir påtagligare än vad de är i dag. Jens Liljestrand spår att alla känslor förstärks. Själv känner han redan skräck och raseri. Och i viss mån skam.

Termen klimatångest ger han däremot inte mycket för.

– Ordet insinuerar att den som har starka känslor för klimatet är neurotisk och inåtvänd. Termen kopplas också till medelklass, man säger inte att en svältande bonde i Kenya har klimat­ångest. Det är ett sätt förminska ämnet till en fråga om personliga grubblerier.

Jens Liljestrand ser två tendenser. Ökad skuldmedvetenhet och en ny vilja till försoning. Skulden är kopplad till en generationskonflikt. De äldre känner skuld över de enorma problem som lämnas till de unga och de unga anklagar de äldre för underlåtelse.

Samtidigt kanske det är nu det vänder, säger han. Människan är en art som alltid förstört miljön, menar Jens Liljestrand. Så fort vi vandrade ut över den amerikanska och australiska kontinenten började stora däggdjur dö ut.

– Människan har kraschat alla de ekosystem hon befunnits sig i. För första gången lever vi i en tid då man försöker göra något nytt. Då vi ser skulden och arbetar mot en försoning. Tänk om man om några hundra år pratar om hur människorna på 2020-talet gjorde vår art ekologiskt hållbar?

Jens Liljestrand beskriver en mänsklighet som både vaknar upp och domnar bort. I romanen lever klimataktivisterna som tar till våld parallellt med de som tycker att det är bra med massiv nödslakt för då blir oxfilén billigare.

– En typisk amerikansk undergångsfilm om meteoriter eller rymdvarelser handlar ofta om att hela samhället kommer samman. Det tror jag inte kommer hända. På politisk nivå kommer det förstås finnas överenskommelser och organ som arbetar. Men många kommer fortsätta skriva arga haranger på Facebook om att plastsugrören tagits bort.

Jens Liljestrand har fått kritik för att han inte är tillräckligt tydlig med pekpinnen. ”Kanske beror det på att klimatkrisen är så ångestframkallande att när konsten tar ett grepp förväntar man sig lösningar och svar”, skrev Dagens Nyheters Kristofer Ahlström i ett försök att sammanfatta recensionerna.

Men man kan också se suget efter moralisk vägvisning som ett uttryck för behovet att bearbeta ansvar, skam och … ja, frågan om synd – för att tala trons språk.

Frågan är vad religionen har att komma med i den nära framtid som Jens Liljestrand skildrar. Finns det förlåtelse för en mänsklighet som låter jorden brinna upp? De koldioxidutsläpp jag orsakat kvarstår hur mycket jag än erkänner min synd.

Det stämmer, säger biskop Karin Johannesson. Men det gäller också för mycket annat av det man ber om förlåtelse för.

– Det lidande jag orsakat andra finns ofta kvar. En pedofil som ber om förlåtelse kan inte gottgöra för de utsatta. Men vi tror ändå att man får Guds förlåtelse.

Hon förklarar: Förlåtelsen är en process i flera led. Den föregås av syndamedvetande och följs av bot och bättring. Den börjar med att jag inser mitt ansvar för det onda jag gjort och leder till att jag tar ansvar för att göra det goda.

Den som ständigt ber om förlåtelse för sina klimatförsyndelser men ändå fortsätter belasta klimatet som om inget hänt har inte förstått, säger Karin Johannesson.

– Förlåtelse handlar inte bara känslor utan också om kunskap. Den leder till en större förståelse för vad kollektivt ansvarstagande innebär. Det gör att din ångest som individ kan reduceras och att du får hjälp att sortera vad du själv kan ta personligt ansvar för och vad som krävs gemensamt av kyrkor, företag, politiskt …

Klimatet bryr sig så att säga inte om att jag blir avlyft synden. Men min gudsrelation återupprättas och ”ger skjuts” att börja om. Och därmed får förlåtelsen effekt på klimatet.

Klimatfrågan har hittills ofta handlat om den enskildes avtryck och ansvar. Ord som klimatskam signalerar ett individualistiskt perspektiv. Den som berättar om flygresor eller plastkonsumtion på Facebook får acceptera kritiker i kommentarsfältet.

Även Svenska kyrkan kan framstå som präglad av den nya gärningsläran. Biskopsbreven om klimatet handlar i hög grad om vikten av att göra rätt.

– Skambeläggande är kontraproduktivt. Fokus ligger då hur man framstår i stället för vad man faktiskt gör, säger Karin Johannesson.

Samtidigt växer en mer kollektivistisk hållning fram. Dels genom att trycket på de stora aktörerna ökar. Dels genom att vi mer och mer förstår vad vi som mänsklighet, i synnerhet vi i den rika delen av världen, har gjort.

Gör inte det skuldfrågan svårare? Kan Gud förlåta en hel mänsklighet? Kan Gud förlåta företag, som Lundin Oil som gjort sig skyldigt till enorma utsläpp?

Karin Johannesson konstaterar att det är lätt att hamna i samma resonemang som man gjorde efter andra världskriget. Om individen som bara gjorde sin plikt i systemet.

– Vi skulle aldrig komma på tanken att förlåta en hel försvarsmakt som har begått brott mot mänskligheten. Guds förlåtelse är ett återupprättande av den människa som inser sin skuld.

Jämförelse kan göras med hur kyrkan bett om förlåtelse för andra historiska övergrepp, menar Karin Johannesson. Som när Svenska kyrkan under ceremoniella former framför sin ursäkt till det samiska folket. Det är då inte Gud som avlöser och säger att nu är det här förlåtet, förklarar hon. Att kyrkan säger förlåt innebär inte heller att samerna automatiskt förlåter tillbaka.

Klimatförändringarna gör att vi kommer behöva tala och tänka mycket mer kring begreppet arvsynd än vad vi gör i dag, säger Karin Johannesson.

– Vi är indragna i detta stora, det är också min synd att jag befinner mig i det här sammanhanget. Jag kan inte ta mig ur det på egen hand för jag ingår i mänskligheten som är förövaren.

Behovet av förlåtelse springer ur en önskan om att kunna reparera. Men precis som i många andra sorters lidande är skadan redan skedd. Klimatförändringarna är irreversibla. Förlåtelsens verkan ligger på ett annat plan.

– Förlåtelsens kraft ligger i sändningen. Vi har ett uppdrag här i världen. Vi kommer inte alltid lyckas men vårt uppdrag är att jobba vidare mot det goda.