En avhoppare kommer ut

I ärlighetens namn har de väl aldrig varit någon total hemlighet. Åren som frälst. Men eftersom fördomarna om tro är så stora har Thomas Arnroth i många år levererat en berättelse om berättelsen. En tiominuters-story om sitt förflutna som stängt ner alla frågor.

Någon fullständig historia blir det inte denna gång heller. Inte just nu i alla fall. Nya boken är hans livs första serieroman. O­rutinen gjorde att bilderna om vägen fram till frälsning blev så många att de i sig fyller hela volymen. Det måste bli en uppföljning, helt enkelt.

Det hindrar inte att boken i sig har ett viktigt ärende: Att utbilda svenska folket i religionsfrågor.

– Mitt mål är att när någon frågar ”Vad är andedop?” ska jag kunna säga ”sidan 125”.

Det hindrar inte heller att han gärna pratar om resan in och ut ur det som var 80- och 90-talets mest omtalade församling.

Thomas Arnroth växte upp i Norrköping. Miljön var svennig medelklass där religion och kyrka knappast ingick i paketet. Personligheten var en sökande sportkille som ritade, spelade basket och önskade att tomhetskänslan inom honom skulle försvinna.

Om vi snabbspolar via en frälsningsupplevelse i badkaret (!), en kristen idrottstränare samt engage­mang i en trosrörelsen närstående församling, hamnar vi på Livets ords bibelskola i Uppsala. Året är 1986 och Thomas Arnroth är 22 år. Tio år framåt kommer han vara en del av församlingens frälsnings­ambitioner och personkult. Och dessutom snart få ett uppdrag som ger honom daglig kontakt med just denna ledare.

Vi talar förstås om Ulf Ekman.

– Livets Ord var Ulf Ekman. Hela logiken var att Gud talar till pastor Ulf, Ulf talar till församlingen, och församlingen lyder. Så såg systemet ut i alla frågor.

Till systemet hörde också pionjär­känslan.

– Vi kände alla att ”det är bara här det händer”. Hela Sverige skulle bli frälst, sossarna skulle bort från regeringsmakten och vi skulle bygga kyrkor i Ryssland för hur många miljoner som helst. Samtidigt var vi bara några hundra. Allt var för stort i relation till vad man var, men där och då var det fantastiskt att vara del av en så gränslös vision.

Utanför kyrkväggarna var mytbildningen enorm. En del var sant. Annat inte. Föraktet för funktionshindrade till exempel, uppfattningen att den sjuke har Satan i sig. Ingen tänkte så, säger Thomas Arnroth.

– Det fanns en massa problem med Livets Ord. Men inga av dem som stod i Expressen.

Genom sin roll som journalist för Trons värld fick Thomas Arnroth en särskild position. Inte formellt utvald, ändå något mer än en vanlig församlingsmedlem och närmare Ulf Ekman än gemene man.

Det var också rollen som journalist som gjorde att han fick nog. Thomas Arnroth blev chefredaktör för Livets ords tidning Magazinet. Arbetet innebar daglig kontakt med Ulf Ekman. Den karismatiske ledaren visade sidor som sällan syntes i predikstolen.

– Han var petig på ett sätt som gjorde det omöjligt att vara chefredaktör. Han kunde säga att bilder skulle bytas ut med argumentet att hans son som hade bild­öga ansåg det. Sonen var då åtta år. Jag började se på mig själv utifrån och såg att situationen var fånig.

I samband med en nyårs­konferens berättade Thomas Arnroth för en person nära Ulf Ekman att han inte riktigt litade på honom. Efter någon timme kom Ulf Ekman till kontoret. Ett kort men hetsigt gräl senare gick Thomas ut från redaktionen. Kapitlet Livets ord var slut. Bara sådär.

Han hade trott att vägen ut i normaliteten skulle bli en långsam process. Han gjorde ett försök att bli lite allmänt frikyrklig. En sån som är snäll, tar ett glas vin till helgen och går på möten på söndagen.

Det gick inte.

– Jag var så trött på kyrka och församling att hela tron föll i bakgrunden. Där har den varit sen dess.

Det är först nu, i samband med boken, som minnena kommer ikapp. Lovsångskulturen. Missionsresorna. Hur hatad man var som Livets-ordare i Uppsala.

– Man hotades med stryk. Det gick inte en vecka utan skriverier. Vi var jordens avskum.

Han funderar också över hur det kom sig att han gick med. Ett skäl är att han inte riktigt förstod vad det var, ”jag visste att det inte var hinduism och inte något kloster, men det var allt”. Livets ord erbjöd ramar och riktning i ett läge då han behövde det.

Med handen på hjärtat måste man också erkänna att han gick igång på ledare som Ulf Ekman. Det känns pinsamt nu i efterhand. Och det gjorde tillvaron skör redan då.

– Faran när det blev en konflikt med Ulf var att det inte fanns någonstans att sätta ner foten. Han var ju församlingen. I sammanhang där människor är så radikala i sin hållning finns det ingen gemensam mark med den som inte tycker samma sak.

I dag är Thomas Arnroth etablerad, prisbelönt journalist och spelexpert i SVT. Från sin roll som avhoppare har han en egen blick på dagens religionsbevakning.

– Jag minns när Knutby var aktuellt. Det skildrades på ett väldigt okunnigt sätt. Det var så mycket som var allvarligt som folk inte fattade. Att Åsa Waldau kallades Kristi brud till exempel. För den som kan Bibeln och hör talas om en församling som utropar någon till Kristi Brud, ringer alla varningsklockor. Det kom hon undan med, journalisterna tyckte mest att det lät lite knäppt.

Den troende döms ut slentrian­mässigt, säger han och konstaterar att visst går det att leva ett modernt och bra liv även om du tror på skapelseberättelsen.

– Själv befann jag mig i ett sammanhang där man sa att socialism var från djävulen. Samtidigt gick jag på Dramaten, lärde mig dataprogram och uppfostrade fungerande barn. Ingen miljö är enhetligt trång eller vid.

Thomas Arnroth stör sig på den typiskt svenska uppfattningen att religion är något man automatiskt blir dum av. Så ser man inte på någon annan form av ideologi.

– Kunskapen om hur tro fungerar är grymt låg. Det får konsekvenser för hur man till exempel betraktar islam. Har man grundkunskap i Bibeln är det också lättare att förstå andra religioner.

I sin nuvarande tjänst på medie­sajten KIT ritar han ofta pedagogiska kortfilmer. Ibland handlar de om trosfrågor. Förr värjde han sig mot att bli journalisten som förklarade tro. Var rädd för att hamna ett fack. Nu känns rollen bekvämare. Framför allt nödvändig i en tid där religionen seglat upp som konfliktfyllt samtalsämne.

– Jag är ingen religionsförespråkare, men om folk var lite mer bekanta med ämnet skulle vissa saker avdramatiseras på ett bra sätt.