TV: Forskaren väver in omsorg

Hon satt på läktaren i en kyrka. Det var begravning, en väns mamma var död och Birgitta Nordström hade lånat ut ett av sina bårtäcken till vännen.

Nedanför henne samlades anhöriga och begravningsgudstjänsten tog vid. När de sörjande gick fram till kistan i koret för att ta farväl såg Birgitta Nordström något som hon inte hade noterat förut. Bårtäcket som låg över kistan fick dem att göra något annorlunda när de tog farväl för sista gången.

– Den vanliga, medvetna, handlingen i den situationen om man rör vid kistan, är att lägga sin hand på den. Nu började man i stället att klappa och smeka kistan. Det var som en ny gest. Jag tror att textilen inbjöd till den här smekande rörelsen, säger Birgitta Nordström medan hon stryker med handen över det ljusa bårtäcket som hon har vecklat ut över strykbrädan i sin ateljé på Hönö utanför Göteborg.

Det är Kortedala församlings bårtäcke som är hos henne några dagar. Brigitta Nordström skapade det tillsammans med församlingsbor och anställda efter att hon hade blivit uppringd av en av komministrarna.

I en mittbård har Birgitta Nordström låtit väva kända motiv från orten. Där finns trappan som går upp till glasskiosken och de smala, lodräta fönstren i kyrkan och centrumklockan och den speciella fasaden i ett av hyreshusen.

Materialet till bården är hämtat från gamla altartextilier, antependier, som har repats upp.

– Bårtäcket blev något som vi gjorde tillsammans, nu kallar vi det för Kortedalakrönika.

Birgitta Nordström lägger inom kort fram sin licentiatavhandling i konsthantverk vid HDK, Högskolan för design och konsthantverk, i Göteborg som hon har arbetat med under två år. I forskningen frågar hon sig vad som sker när en textil har en roll i riten. Bårtäcket är en sådan.

– Människan kan inte överleva utan textilier. Att de är en nödvändighet för att vi ska klara oss fysiskt, det vet vi. Men textilier har också andra funktioner, säger Birgitta Nordström och ger ett exempel som hon nyligen sett på tv.

Personal från ett svenskt räddningsfartyg berättade hur de tvingades att prioritera bland överlevande från kapsejsade båtar som tagit flyktingar över Medelhavet. Ibland kunde de inte göra annat för de nödställda än att räcka dem en filt. I det läget ger filten uttryck för något som går utöver att den värmer – filten visar på omtanke och värdighet.

Och om en person ramlar ihop och dör sker något, utan undantag över hela världen.

– Vi täcker den döde. Vi gör allt för att täcka ansiktet på den som dött, vi låter aldrig personen bara ligga där. Vi täcker med det vi har, filt, jacka eller i värsta fall en plastpåse. Men vad är det vi uttrycker?

– Handlingen, vårt täckande, det är det som skapar skiljelinjen mellan liv och död. Ser vi en person som har ansiktet övertäckt så vet vi ju direkt vad det är som har hänt. Med bårtäcket handlar det om ett annat slags täckande, den symboliska handlingen uttrycker värdighet.

Men från början var inte Birgitta Nordström alls intresserad av funktion. När hon för runt 20 år sedan vävde sitt första bårtäcke gjorde hon det för att hon som konstnär ville undersöka textilens skulpturala form. Hon ville se hur det kunde draperas kring en kista och hur det kunde fås att falla på ett visst vis.

– Det fanns en poetik och estetik i det som jag ville närma mig, säger hon.

Inspirationen hämtade Birgitta Nordström från den textila konsthistorien.

– Som vävare har jag ett kunskapsspår som sträcker sig tillbaka till faraonisk tid. Tack vare gravfynd kan vi studera deras seder. I den faraoniska kulturen gjorde man mycket med tanke på det liv som kom sedan, säger hon.

Senare insåg Birgitta Nordström att det också finns en svensk tradition med medeltida rötter.

Men fortfarande är många skeptiska till att använda ett bårtäcke. I avhandlingen skriver hon att det ibland ses som något negativt, som något som används när kistan är enkel och helst ska döljas. Eller som något konstigt, en nymodighet.

– Det som hela tiden har varit viktigt för mig är att titta på handlingen. Vad gör vi i den stora riten begravningen? Vi ger ett svar till livets skede när vi utför en rit och under begravningen svarar vi ibland med att lägga på ett täcke. Det är som att vi bäddar en sista gång, som om vi sveper in den anhörige i en filt, säger Birgitta Nordström.

– Och vi smeker en kista när den är täckt med ett bårtäcke. Min forskning fick ett delsvar där och då när jag såg det hända.

Det var när en besökare kom fram till henne under en utställning med ett av hennes bårtäcken som Birgitta Nordström förstod att det också måste användas.

– Besökaren berättade att hon snart skulle dö och att hon ville låna bårtäcket för sin egen begravning. Plötsligt togs jag ut ur gallerirummet och placerades i något helt annat. Jag hade inte föreställt mig att det skulle tas i bruk.

Birgitta Nordström skjuter undan ett bord i ateljén som är täckt av prylar – trådrullar, garnnystan, symaskin, skisser – för att komma åt en träsoffa med lock.

– Här har jag två bårtäcken. De har jag vävt för att kunna låna ut, säger hon medan hon plockar fram ett av dem. Det är vitt och längs med hela mitten löper en lång rad vita knappar som hon har fått av vänner och bekanta.

Bårtäcket hade Birgitta Nordström med sig till Australien på en konferens, i stället för en text. Det väckte uppseende och under mötet kom en läkare fram till henne. Hon behövde Birgitta Nordströms hjälp.

– Hon jobbade på förlossningen och ibland händer det att spädbarn dör. Läkaren ville ha något att räcka över till föräldrarna, något som gjorde henne själv beredd i den allra svåraste situationen.

I flera år har Birgitta Nordström prövat sig fram för att hitta en filt att svepa ett dött barn i. Arbetet har resulterat i 18 olika förslag till svepefilt. För ett år sedan togs beslutet att satsa på en variant, den är nu vävd och filtad i en vävfabrik.

En tjock rulle som precis har kommit från maskinvävstolarna ligger i ateljén, den ska klippas i lagom stora bitar, repas upp i kanten och sicksackas för att ge den en ny känsla. Birgitta Nordström vill åter ge den ett hantverksmässigt uttryck.

Den långa produktionstiden, med först ett par år av utforskande handvävning och senare industriell produktion, har behövts, säger Birgitta Nordström.

– Jag måste väva det allra vackraste. Svepefiltarna måste vara så eftersom den döden vill ingen människa vara med om, säger hon.

Men ännu har inte svepefiltarna prövats, Birgitta Nordström våndas inför uppgiften att gå till sjukhusen för att undersöka om det finns ett behov.

– Det här måste få ta tid.