”Gud kan aldrig ersätta en människa”

Martin Lind är välkänd för de flesta inom Svenska kyrkan, biskop emeritus från Linköping och biskop – just nu – i den lutherska kyrkan i Storbritannien.

Han prästvigdes redan som 22-åring och doktorerade några år senare med avhandlingen Kristendom och nazism.

Som 19-åring läste han böcker av den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer. Han blev så betagen att han fortfarande varje år återvänder till Bonhoeffer. Det var Bonhoeffers underfundiga texter, frågor som inte fick svar, samhällsengagemang och vilja till samhörighet med människor och skapelse som slog an på den unge prästsonen.

Martin Lind har blivit känd som ”folkets man”, han är frontfigur inom pilgrimsrörelsen och var den förste biskop som förordade samkönade äktenskap.

Han arbetade tidigt för att nattvarden skulle firas varje söndag på ett ”folkligt” sätt. Nattvarden är viktig för honom själv, den är huvudskälet till varför han går till kyrkan varje söndag.

– Som barn och ung begrep jag inte mycket av predikan, jag kan fortfarande tycka att predikningar är svåra att ta till sig. Jag längtar efter nattvarden, Kristus själv i bröd och vin ger mig förlåtelse, försoning och välsignelse.

För drygt två år sedan förändrades livet brutalt för Martin och hans maka Hilda. Den långvariga hostan som Hilda dragits med var varken luftrörskatarr eller lunginflammation. Det var symptom på inoperabel lungcancer med metastaser. Trots att hon aldrig rökt i hela sitt liv.

Beskedet var chockartat. Prognosen dyster. Hilda levde ett drygt år med sin sjukdom.

Under sjukdomstiden bad Martin för sin hustru varje dag. Han kunde inte låta bli. Han vågade inte hoppas på något mirakel, men han hade tagit emot det med öppna armar om det inträffat.

Martin drog ner på sina engagemang under hustruns sjukdomstid, men bokprojektet ville Hilda absolut att han skulle slutföra.

– Hon frågade mig varje dag hur det gick med texterna. Hon uppmuntrade mig. Men efteråt, då hon dött, orkade jag inte ens läsa manuset. Varje bokstav påminde om henne och om oron för att mista henne.

– Det går inte att föreställa sig och förbereda sig på den brutala och omänskliga ensamhet som drabbade mig då Hilda dog. Allt brast, jag hade inget försvar, ingenting.

– Varje morgon när jag vaknar inser jag att Hilda är borta, hennes säng är tom. Lägenheten är ödslig och tyst varje gång jag kommer hem. Jag saknar henne bortom alla ord. Tomrummet är så stort.

Efter en tid kontaktade han förlaget och delgav sina tvivel om att boken ens skulle ges ut. Han tyckte att den låg alldeles för nära hans egna erfarenheter. Att den var för personlig.

Nu, ett knappt år senare, ser han att situationen förde honom närmare Bonhoeffers texter än han någonsin tidigare varit under hela sitt liv. Bonhoeffer skrev flera av sina texter i fängelset i oro för en kommande avrättning.

I dödens närhet skalas allt onödigt bort. Genom hela boken ekar Jesu rop på korset: ”Min Gud, varför har du övergivit mig”. Det värsta hotet mot mänskligt liv – att bli övergiven – kan drabba så starkt att till och med en person med välgrundad identitet ställer existensens urfrågor: Vem är jag? Vem är Gud? Har livet mening?

Bilden av Gud, som målas upp i boken, utlovar inga mirakel. Det är inte i första hand en allsmäktig Gud. Tvärtom. En Gud som är maktlös och svag i världen och samtidigt den starkaste makten.

Det sistnämnda är inte helt lätt att förstå, därför tar Martin en annan mera välkänd bild av Gud. Gud som den villkorslösa kärleken.

– Kärleken är stark, den kan bära allt, men den är också skör. Precis som livet. Vi kan inte kontrollera och förfoga över vare sig Gud, kärleken eller livet. Det är gåvor som vi tar emot.

Om Gud inte är allsmäktig, varför ska vi då be till honom?

– Gud är närmast mig i svagheten, i Guds maktlöshet, i Guds sårbarhet. Där möter Gud oss tydligast och starkast. Det egendomliga är att människan är närmast sig själv i den svagaste punkten, där människan själv inte orkar, inte har några försvar. Där nere möter människan sig själv, sitt egentliga jag. Där möter människan också Gud. Gud och människa möts på så sätt i svagheten, bräckligheten. Det är i det sårbara och såriga som människa och Gud möts allra starkast, och där mötet får de största konsekvenserna.

– När vi inte längre ens vet vem vi själva är, får vi ropa igen och igen ”Du känner mig bättre än jag själv och vet allt om mig”. I nattvarden bekräftar Gud vilka vi är. Där förstår Gud oss, är med oss och låter oss fortsätta att leva i tillit till att vi tillhör Gud, välsignade av Gud.

Martin ber. Fortfarande. Varje dag. Att Gud hör bön är han övertygad om. Men bönen är till för hans egen skull. Gud behöver inga böner. Bönen formar människan, förändrar, påverkar, välsignar, ”låter Guds ansikte lysa för människan”.

Tiden har alltid varit dyrbar i både Martins och i hustruns värld, båda har haft arbeten som sträckt sig långt över både ordinarie arbetstid och pensionsålder. I ensamheten blev tiden ett svallande hav utan kända riktmärken. Lunchtid, middagstid, sängdags. Alla naturliga gemensamma hållpunkter var borta.

Det finns ingen enkel tröst. Inte ens den utlovade Gudsnärvaron. Bokens titel Med Gud lever vi utan Gud antyder riktningen. Gud kan inte ersätta den oersättliga. Varje människa är oersättlig, gjord av Gud oersättlig. Det vore att förminska Gud att låta Gud bli ett substitut för en människa.

– Vi måste lära oss leva med Gud som om det inte fanns någon Gud. Vi måste ta ansvar för våra liv, våra val, våra handlingar och våra ord. Att klä sina egna önskningar i ord som ”andens ledning” är att undandra sig sitt ansvar.

Det är inga lättsmälta karameller som Martin Lind bjuder på. Det finns inga genvägar. Det finns ingen cementerad tro, bara ett grässtrå som människan måste våga ge sig ut på. För det är just i tilliten till Guds närvaro – trots allt – som livet kan levas.

– Vi är inte utlämnade åt oss själva. Samhörigheten människor emellan är ett grundläggande drag i all kristen skapelsetro. Gud är själva livet, som vi tar emot dag efter dag. Att leva det liv Gud gett oss är människans uppgift. Alla människors. Att leva utan Gud är inte möjligt, enligt kristen tro. Att vi ens existerar är Guds verk. Vad vi än tror och tycker, vilka föreställningar vi än har, är Gud med oss, alltid.

Text: Majken Öst-Söderlund Foto: Pierre Eriksson