Halldorf har en både-och-blick på det komplexa

I sin bok Kvällstidningsteologi återkommer Joel Halldorf ibland till uttrycket ”The media is the message”, det vill säga att formen ofta manifesterar innehållet. Han lever som han lär. ­Boken är en tegelsten, 552 sidor text på papper. Det ska ta tid att läsa och vara mer som en ökenvandring än ett twitterinlägg.

Halldorf står på barrikaderna för bildningens och den fördjupade reflektionens betydelse. Därför blir också hans texter en ständig uppgörelse och brottning med delar av modernitetens uttryck och konsekvenser: det snabba, fragmentariska, flyktiga, ytliga, näthat, konsumism, ”det förenklade och platta”.

Boken är en samling olika ­texter och krönikor om vitt ­skilda saker och spänner över åren 2010–2020. En del texter känns igen, andra är nya för mig. Texterna är hämtade från Expressen, Dagen och Sändaren. Det betyder att läsningen kan upplevas som lite spretig, eftersom texterna ibland rör sig i en väldigt snäv inomkyrklig debatt och ibland analyserar de stora globala politiska skeendena. Genom att sammanföra olika texter till ämnes-kapitel försöker Halldorf ändå hålla ihop det hela.

Den där både och-blicken på världen, i det lilla och det stora, är också Joel Halldorfs sätt att förhålla sig till komplexa frågor. Högerpopulismen ska både fördömas och förstås, vi kan både avvisa och gå till mötes. Kristen mission har både varit västerländsk kolonialism och i andra sammanhang sociala insatser som bidragit till jämställdhet och utbildning. Teologiskt kan människan både vara ”inte värdig” och ”Guds vän”.

Den inställningen genom­syrar många av bokens texter och i någon av texterna ansluter sig Halldorf till de samtalsaktivister som vill bidra till möten mellan människor med olika uppfattningar. Så kanske också boken ska läsas: som ett studiecirkel-underlag till samtal om tro, liv och samhälle.

Samtidigt gillar Joel Halldorf debatt och han slåss hedervärt och oförtröttligt för religionens betydelse i det offentliga sam­talet och mot alla de missuppfattningar som han menar finns om religiöst liv: ”Vi som tillhör religiösa minoriteter har länge levt i en Breitbart-lik medieverklighet” och: ”Idag är det inte kyrkan utan sekulära som jagar kättare”. Det är kanske ett mer frikyrkligt perspektiv än svenskkyrkligt och blottar ett slags känsla av marginalisering och utanförskap.

Svenska kyrkan får sina ­kängor: biskoparnas löner, partipolitiken och tilltron till logotyp och varumärke. Joel Halldorf vill hellre sparka uppåt än neråt och han blir här David mot Goliat, en frontsoldat för det lilla nära lokala sammanhanget som frikyrkligheten erbjuder.

I den interna frikyrkliga debatten är hans perspektiv möjligen ett annat: lite mer ovanifrån som den intellektuelle kulturskribenten som vill tillrättavisa sina får och mana till fördjupad kunskap kring samtidens frågor, till exempel samkönad kärlek och tolkning av religiösa texter.

Som ett inlägg mot fundamentalism och alltför stark tilltro till rigida regelverk blir den diffusa hands-regeln i fotboll ett kul och oväntat exempel. Reflektioner kring pandemin avslutar boken och den landar nog rätt i tiden ändå till slut.

Ulf Lundell skriver i en av sina Vardagar: ”Halldorf står för dörren och missionerar, oinbjuden”. Det är svårt att recensera en bok med så mycket innehåll. Det tar tid att läsa och begrunda allt, men det gör inget. Halldorf står för dörren. Bjud in honom.

Pontus Bäckström