”Härtill är jag nödd och tvungen”

Som få andra gestalter i svensk historia har Linköpingsbiskopen Hans Brask blivit en myt. Han har genom sin ”brasklapp” blivit sinnebilden för en som svänger kappan efter vinden för att klara sig själv.

Tre år senare intog unionskungen Christian II Stockholm och Trolle fick sin hämnd över sina motståndare i Stockholms blodbad. Då avrättades även två biskopar, men biskop Brask klarade sig genom att hänvisa till den berömda ”lappen”, den protest, ”härtill är jag nödd och tvungen”, han inlagt i samband med riksrådets dom över Trolle. När Gustav Vasa 1521 sedan tog makten, gick Brask över till hans sida mot Trolle och Christian. Några år senare var det dags för honom att ta ställning mot Gustav Vasa och gå i landsflykt.
Så är den traditionella berättelsen. Men vad är sant om biskop Brask och vad är myt? Per Stobaeus disputerade i december 2008 i Lund på en avhandling med titeln Hans Brask. En senmedeltida biskop och hans tankevärld.

Avhandlingen bygger på noggranna studier av handskrifter på medeltidssvenska och latin från 1500-talet, bland annat biskop Brasks registratur av inkommande och avgående brev och handlingar. Genom studier av dessa vill Stobaeus komma åt ”tankarna hos en senmedeltida biskop och hur det kom till uttryck i hans handlande”, hans grundsyn på bland annat kyrkan, statsmakten, biskopens roll i stiftet och inte minst de dramatiska politiska händelserna åren 1517–1527.
Den bild av Hans Brask som växer fram i avhandlingen är en lärd och gudfruktig biskop som värnade om stiftsbornas andliga väl och ve men även om stiftets ekonomiska utveckling. Kända är till exempel hans planer på att bygga en kanal som skulle sammanbinda Östersjön med Vättern och Vänern och därmed förbättra kommunikationerna och köpenskapen.

Inte minst, menar Stobaeus, hävdade biskopen kyrkans frihet i förhållande till staten i andliga och ekonomiska frågor och detta var utgångspunkten för hans hållning till kungamakten under de turbulenta åren. Lutheranerna såg han som omstörtare inte bara i teologiska frågor utan för hela samhällsordningen. I så motto var han ingen ”vingelpetter” utan en principfast person. När Gustav Vasa med stöd av lutheranerna i samband med Väst-erås riksdag 1527 tog makten över kyrkan och dess egendomar, valde därför Hans Brask att lämna landet och gå i landsflykt till Polen.
Per Stobaeus avhandling är rikt illustrerad och mycket läsvärd inte minst för alla i Linköpings stift som vill förstå en viktig person och epok i stiftets historia.

INGMAR LINDARÄNG