I trädgården lär vi oss empati

Odling är livet. Nu har Ronny Ambjörnsson skrivit boken som förenar hans två största intressen – trädgård och idéhistoria.

Det är en av de första dagarna i den mytiska tiden mellan hägg och syrén. Ronny Ambjörnsson inspekterar ett regntungt koloniområde i Vinterviken utanför Stockholm. Kungsängsliljorna blommar i vitt och lila. Forsythian – den han förr tyckte var gräslig men nu börjat gilla – brinner i knallgult. Lupinerna har just slagit ut sina gröna paraplyer.

Många lotter är prydliga, några skräpiga. Vi enas inte helt oväntat om att de finaste är de mitt emellan, de skönt avspända.

Ronny Ambjörnsson bor i närheten, sedan tre år i lägenhet efter flera decennier med egen trädgård i Umeå. Barn och barnbarn har dragit honom till storstan.

Suget efter gröna rum har dock inte mattats. Som tur är finns hustomten på Gotland, i tanken på vintern och framför ögonen hela sommaren. I bekantskapskretsen har Ronny Ambjörnsson flera numera pensionerade men verksamma forskarvänner som lever skrivbordsliv året runt.

Själv kan han inte.

– Jag har försökt att skriva på sommaren också men det går inte. Jag bara dras ut!

Kroppen behöver rörelsen, huvudet kreativiteten och själen vill upprätthålla ”det kulturmönster” han ärvt från mor- och farföräldrar.

Hela vintern skissar han på nya idéer.

Det händer att någon familjemedlem, på våren eller sommaren när alla planer ska förverkligas, kommer med egna tankar. De får sällan gehör.

– Min fru klagar på att trädgården bara är mitt projekt. Mitt odlande är rätt odemokratiskt, nästan totalitärt. Jag har tre döttrar och ibland låtsas jag ta dem till råds. ”Det var intressant, det ska jag tänka på”, säger jag. Fast egentligen gör jag aldrig det.

Ideologi och historia. Drömmar och behov. Man behöver inte tala länge med Ronny Ambjörnsson för att trädgårdens olika sidor ska ringas in. Samma sak gäller Den hemliga trädgården, hans nya bok om ämnets plats i idéhistorien och i hans eget liv.

Trädgården har alltid fascinerat människan. Boken är ett försök att svara på varför.

– Min utgångspunkt är att trädgården är ett mellanrum. En plats mellan ute och inne, sträckan då man lämnat gatans offentlighet men ännu inte klivit in i huset.

En mental frizon alltså. Ronny Ambjörnsson listar kvaliteterna. På första plats: Kravlösheten. I lusthus och bersåer har de annorlunda samtalen fötts. I stället för ”Tar du disken?” och ”Vem lagar maten?” får livsfrågorna utrymme.

I boken återkommer han flera gånger till sin barndoms trädgårdar. Till mormors och morfars, farmors och farfars. Trädgårdarna såg olika ut men diskussionerna som fördes där liknade varandra.

– Mina mor- och farföräldrar var socialdemokrater. Vid trädgårdslivets kaffestunder pratade de politik, inte bara dagspolitik utan världen och livet. Vad är lycka? Är samhället moraliskt bra? De var en del av en generation som slutat gå i kyrkan men som ville hålla en tydlig moral.

Ronny Ambjörnsson skriver om det sena 1800-talets kolonirörelse och hur den bars av idén om att fostra en bättre människa.

Målet var att skapa livskvalitet för städernas arbetarbefolkning och lägre medelklass. Nytta och nöje skulle rymmas samtidigt; pioner och potatis sattes sida vid sida.

Många kan berätta om hur smakdomarna kom att prägla attityden i Sveriges koloniträdgårdar, ett arv som i dag blir välbehövligt utmanat av nysvenska koloniodlare med andra estetiska ideal än de folkhemska.

Själv har Ronny Ambjörnsson lekfullheten som förebild.

Trädgården på Gotland har tillkommit så, säger han. Utifrån idéer om vad leken behöver. Buskar att gömma sig bakom, träd att bygga kojor i. Han är inte den som duttar med blommor. Hellre bygger han kalkstensmurar och skapar rumslighet.

När barnen var små försökte Ronny Ambjörnsson leva sig in i hur de tänkte. Han hängde en gunga högt upp i ett träd, med långa rep så att svängradien blev vid och nådde utanför tomtgränsen. Att gunga blev ”som att komma till utlandet”.

– Trädgården är barnslig. Man behöver inte tänka utan är tillbaka på sinnenas nivå, där barn ofta befinner sig.

Samtidigt är trädgården både bildligt och bokstavligt rum för mognad. Till det senare hör växandets takt. Den som odlar får inte ha bråttom, man får lära sig att vänta och längta.

Till det förra hör idén om trädgården som vägen till insikt. Ronny Ambjörnssons bok lånar titel från en av 1900-talets mer berömda barnböcker, The Secret Garden, av Frances Hodgson Burnett.

Den handlar om tioåriga och bortskämda Mary Lennox, som förlorat sina föräldrar i en koleraepidemi och skickas iväg för att bo hos sin farbror. Där finns också den jämnåriga och halvt förlamade kusinen Colin.

Tillsammans upptäcker och utforskar barnen en gömd och förvildad del av trädgården, skapad av farbroderns hustru som dog när Colin föddes. Sedan dess har ingen fått komma in i dit.

– Barnen hittar nyckeln, börjar odla trädgården varpå pojken blir frisk, flickan ödmjuk och pappan inser att det varit fel att sörja frun så att det går ut över sonen.

Boken kom 1916. Då fanns inga terapikurser. I dag remitteras utbrända och strokepatienter till läkande trädgårdar runt om i landet.

– Trädgårdens terapeutiska funktion är väldigt påtaglig. Tanken om livets kretslopp är helt grundläggande när man odlar.

I boken ger Ronny Ambjörnsson en rad historiska exempel på hur trädgården lett till självkännedom. En av dem skapades i Aten för tvåtusen år sen, av filosofen Epikuros som samlade sina lärjungar till en form av terapeutisk gemenskap i syfte att befria människor från ängslan och ångest.

– Vi måste lära oss acceptera döden, sade Epikuros. Precis som boken The Secret Garden vill visa måste vi konfrontera psykets dolda schakt. Den som inte erkänner den gömda trädgården inom sig mår dåligt.

Växande. Odling. Från-död-till-liv. Den som tar del av trädgårdens idéhistoria möts av idel existentiella metaforer. Inte för inte är trädgården också basen i världsreligionernas symbolik. I den nordiska mytologin är världen ett träd. Människan är skapad ur stammen som tagits från trädet. Än i dag har trädet en särställning i Norden.

Och Edens lustgård har rötter långt utanför den kristna världen, påminner Ronny Ambjörnsson. Ordet paradis kommer från persiskans ord för inhägnad gård.

Nyss återvände han från en resa i Iran. Där förstod han vad trädgården betyder i ett land som i stort sett är en öken.

– Vatten och växande spelar ännu större roll än här. Jag såg en trädgård som bestod av en bäck som rann samt schäslonger med mattor på. Där kunde man ligga och dricka te och lyssna på vattnet. Det var bilden av det goda livet.

Kanske är trädgårdens främsta kvalitet ändå dess förmåga att väcka empati. Ronny Ambjörnsson talar om förödelsens mekanismer och återger en skildring han läst av hur en övergiven bil steg för steg förlorar vindrutetorkare och navkapslar för att till slut bli föremål för stenkastning och dra till sig fler utrangerade maskiner.

I några förfallna drogkvarter i San Francisco prövade man att skapa motsatt rörelse. En liten trädgård på fem gånger fem meter anlades. I takt med att växterna började gro försvann först de tomma ölburkarna, snart hade också hela knarkhandeln flyttat.

Växter är levande organismer, säger han. De visar oss på vårt ansvar för livet, inte bara för våra barn utan för allt som gror.

– Blommor är bräckliga. Och det bräckliga tar fram det bästa i oss, nämligen förmågan till inlevelse.

Fakta: Ronny Ambjörnsson

Bor: I Stockholm på vintern och på Gotland om sommaren.

Familj: Fru, tre döttrar samt barnbarn.

Yrke: Professor emeritus i idéhistoria, författare till bland andra självbiografin Mitt förnamn är Ronny och biografin ­Ellen Key.

Aktuell: Med boken Den hemliga träd­gården(Albert Bonniers förlag).

Kristina Lindh

0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.