Elisabeth Hjorth: I tron hittar jag kraft att göra uppror

Det är tio år sedan Elisabeth Hjorth romandebuterade. Hängivelsen hette boken, en berättelse om den unga kvinnan Cecilia och hennes liv i en fanatiskt anstruken frikyrkoförsamling. Recensenterna förvånades över att en troende person framställdes som komplex och mänsklig.

– Då var det en chock att det kunde skrivas nyanserat om en sådan människa. En kunde hoppas att det skulle vara annorlunda tio år senare.

Tonfallet avslöjar att hon själv tvivlar på det.

Mutant heter hennes nya bok. Det är en essäsamling om kropp, skam och språk. Boken kommer ur ett forskningsprojekt vid Göteborgs universitet, där Elisabeth Hjorth är lektor i litterär gestaltning. Den knyter också an till hennes senaste roman Fadern, från 2018.

Texterna kretsar kring flickan och kring ideologin om förbättring. Båda har en särskild plats i kulturen, menar Elisabeth Hjorth.

– Jag har velat undersöka begäret att bli någon annan, som jag inte tror är i sig könsbundet men som drabbar flickor på ett särskilt sätt. Även sådana flickor som jag skriver om, de som växer upp på landsbygden och inte alls har någon glamourös Hollywoodvärld att förhålla sig till. Något gör dem inriktade på att förändras.

De religiösa referenserna är frånvarande den här gången. Ändå finns tron närvarande som ett slags kritisk underström. Eller som en vän uttryckte det efter att ha läst manus: ”Du citerar Beckett, men egentligen menar du ju Gud.”

Elisabeth Hjorths författarskap rör sig kring teman som kroppar, makt och motstånd. Hon är uppvuxen i en religiös miljö och säger att den har gjort henne färgad av en viss etik.

Precis som i det kapitalistiska system Elisabeth Hjorth kritiserar, finns även i kristendomen drömmen om förbättring och fullkomnande.

– Att växa i tro handlar bland annat om att lära sig urskilja saker. Vad är av Gud och vad är inte av Gud? Om du vuxit upp i en miljö med stark moralism och de förträngningar som kan finnas med det, framkallar det senare i livet gärna en stark motreaktion mot det man tycker är moraliserande.

Men religionens plats kan inte överges, den bara fylls av något annat, säger Elisabeth Hjorth. Den som till exempel flyr till konsten och där tror sig finna ett rum där inget behöver förbättras kliver rakt in i en ny stränghet.

– Du kommer aldrig undan någon form av övertygelse. En viktig del av min tro är att göra uppror mot det jag upplever är det religiösa patriarkatets illgärningar. Men det är också just i tron jag hittar kraften att göra uppror.

I Elisabeth Hjorths bakgrund finns både typisk och otypisk frikyrklighet. Där finns även erfarenheten av att vara ”glesbygdsgirl”, långt ifrån den intellektuella medelklassen. Kombinationen har format en speciell, lite obstinat, religiositet, säger hon.

– Jag kan förstå och beklaga att religiösa kvinnor inte väljer Vänsterpartiet för att organisera sig, eller att religiösa queers möter misstänksamhet i sina communities. Samtidigt anser jag att den bästa teologin bedrivs av de som är förtryckta inom sin egen tradition. För dem står något på spel.

I Elisabeth Hjorths position som kristen socialist ryms även en stark tro på nåden. Det är kärnan i religionen, menar hon.

– Det är nåden som får mig att känna att jag faktiskt vill leva.

En period rörde hon sig i extatiska miljöer. Hon säger att hon behöver den religiösa extasen. Med det menar hon ett slags andlig förälskelse. Den kan handla om ögonblick av att känna sig betydelselös i det stora hela, eller att känna hur kroppen tas i anspråk under gudstjänsten.

Upplevelserna är svåra att skriva om. Elisabeth Hjorth vill inte bidra till ”knasiga bilder av Gud”.

– Jag brottas jättemycket med känslan av att det inte finns ett språk som jag kan lita på tillräckligt mycket när det gäller att tala om sådana saker. Svårigheten att prata om Gud beror på att vi tillverkat den här väldigt individualistiska kulturen där så mycket blir en fråga om vem som talar. Därför är det så befriande att få kliva in i liturgins språk.

Ja, vem vågar tala om Gud i ett sekulärt kulturklimat? Elisabeth Hjorths Nattens regn och dagens möda från 2017, om vänskapen mellan Karin Boye och Ruth Kjellén Björkquist (gift med kyrkomannen Manfred Björkquist) utspelar sig med krigshotet som fond och i en tid då troende profiler tog plats i samhällsdebatt och kulturliv.

Nu återkommer rösterna som skriver utifrån nedärvd eller nyväckt andlighet. Flera av dem är män. Och flera av dem skriver från en konservativ position. För drygt två år sedan skrev Elisabeth Hjorth en debattartikel i DN, om ”det mjuka gudspatriarkatet”. I texten beskrev hon den religiösa feministen som en ohanterlig provokation.

– Det var verkligen inte min mening att sätta munkavle på någon eller göra teologer till fiender. Jag skrev för att visa att det finns en jättestor mängd kvinnor där tron fungerar som kraft för uppror.

Elisabeth Hjorth är kluven till att tron tar plats på scen. Offentligheten äter sina barn, säger hon. Risken är att man står där med själen tom till slut.

Hon pekar också på vad som händer när ärkebiskopen och andra företrädare börjar prata med människor av annan tro. Floden av hat visar hur villkorat utrymmet är. Inte all religion välkomnas.

Samtidigt kan hon själv bli sträng, när hon ser att det kommer en roman om en karaktär som konverterar och där alla andra i berättelsen blir statister i personens hyperindividualistiska omvändelse.

Det är torgförandet av andlighet hon vänder sig emot. Elisabeth Hjorth är lika ambivalent som kristendomen själv: Å ena sidan värnandet av tron som det dolda livet. Å andra sidan traditionen av vittnesbörd, viljan att berätta om det viktigaste.

– Jag tror att samtalet kan bli bättre, att det kan bli mer självklart att ge ut ett litterärt verk som arbetar med bibliskt material eller religiös tematik. Men för att det ska kunna hända måste vi också prata mer, om miljöerna och språket, även om vi aldrig kan komma åt mystiken genom att skriva på kultursidorna.

I den nya boken tar skammen stor plats. Elisabeth Hjorth skildrar skammen över att inte kunna bli en annan. ”Mitt livs starkaste minnen är minnen av skam”, skriver hon.

En bild av religion är att den skapar skam. Andra har tvärtom upplevt hur tron brutit skammen. Hur har det varit för dig?

– Det är mångas historia att skammen producerats i en religiös kontext eller med religiösa argument. Så har det inte varit för mig. Jag har haft fullständigt tillräckligt med att hantera patriarkatets skam och den skam som kapitalismen producerar.

Hon vill belysa skammens båda sidor. Den goda, som är en förutsättning för empatin, för att vi ska ha en civilisation där man bryr sig om hur andra ser på en. Och den onda, som kan vara så djupgående att man tvivlar på sin rätt att existera.

– Skammen över att inte vara tillräcklig har tidvis gjort mig sjuk. Men jag aldrig upplevt att den skammen kommer från Gud.

Den nya boken är skriven i dialog. Texterna är fyllda med citat från vänner och från litteraturens och filosofins röster. Bland dem finns Simone Weil, som blivit allt viktigare för Elisabeth Hjorth. Där är hon i gott sällskap; många upptäcker den franska mystikern och aktivisten.

– Det är symtomatiskt att när någon plockar upp Simone Weil förtränger man antingen hennes socialism och politiska agenda eller så förtränger man att hon var djupt religiös. Weil var verkligen både och. För mig är hon så nära ett helgon man kan komma.

Kristina Lindh