Kanske får vi ett frö till sanningen om oss själva

Han är sällsynt osympatisk, Kristian Hadeland som är huvudperson i Karl Ove Knausgårds senaste roman Nattens skola, den fjärde i sviten som inleddes med Morgonstjärnan.

På alla plan är Kristian en ensam människa. Inte ensam i betydelsen övergiven av människor utan ensam för att han saknar tillit och intresse för andra. Han står inte ut med närhet. Däremot har han en gränslös tilltro till sin begåvning som konstnärsfotograf. Världen tolkad genom ett objektiv är det enda som intresserar honom. Han vill vara en förmedlare, men det är oklart till vem han ska framföra sina budskap.

Ur Kristians perspektiv är världen konturlös så länge han inte hittar ett sätt att förstå den via kameran. Här knyter Knausgård an till en filosofisk tanketradition om att det som inte empiriskt kan erfaras, inte finns. För Kristian konstrueras världen genom honom själv och om folk inte passar in i hans tematik så bryter han kontakten. Det spelar ingen roll vad som förväntas av sociala konventioner. Kristian är obarmhärtig mot föräldrarna, syskonen, kollegerna i fotoskolan, kvinnorna.

Efter flera slumpartade möten på puben med den märklige Hans och hans vänner dras ändå Kristian till deras krets, trots att han föraktar dem. De är fria konstnärer inom teatern och ska sätta upp Faust. De vill involvera Kristian som fotograf. Men vem är det som regisserar Kristians liv?

Efter en olycklig händelse med en uteliggare som slutar med främlingens död, är Hans den ende som Kristian kan vända sig till för hjälp. Det blir en vändpunkt och plötsligt upptäcks han som fotograf, fastän han tidigare var medioker.

Knausgård laborerar som allsmäktig författare med berättelsen om Faust som flätas in i Kristians liv. Men avtalet med Djävulen har ett pris som måste betalas. Redan i det inledande nyckelcitatet får läsaren en ledtråd: ”Klockan ska slå”.

Många recensenter har poängterat Knausgårds tydliga blinkning via namnet Kristian Hadeland, den kristne och dödsriket. Det är också en berättelse om Narcissus, fångad i sin självupptagenhet. Romanen som helhet utspelas i en avförtrollad värld där ingenting längre betyder något, men där oförklarliga händelser äger rum för den som har förmågan att ta till sig existensens djup.

Det kulturkristna, som var kittet för samhällets värderingar, är däremot dödsdömt. Män­niskans självupptagenhet kommer att driva henne in ett mörker av övergivenhet. Knausgårds civilisations- och kulturkritik är också väven i de tre tidigare ­romanerna, men i Nattens skola är världen mörkare och torftigare än någonsin. Vad finns det kvar som alls är värt att rädda?

Knausgård har ett möjligt svar på den frågan i slutet av romanen. Utan att avslöja för mycket så genomgår Kristian kartharsis, en rening som följer efter en tragedi. Och med den erfarenheten är frågan, åtminstone för den kristet medvetne läsaren, om Knausgård erbjuder ett frö till återväxt på den smala vägen mot sanningen om oss själva. Nattens skola är i så fall nödvändig för att vi i Ljuset ska kunna se oss sådana som vi är.

Susanne Wigorts ­Yngvesson