Konstprojekt fyller krubban i Madeleinekyrkan

Isabelle de Laroullière är sedan starten ansvarig för projektet med julkrubban i kyrkan. Foto: Ronald Martinez

Varje jul tolkar en konstnär julnattens mysterium i Madeleinekyrkan i centrala Paris. Ansvarig för projektet är Isabelle de Laroullière, aktiv i församlingen och med en livslång kärlek till julkrubbor.

Detta är en låst artikel. Logga in
DIGITAL PRENUMERATION

Få tillgång till allt på sajten!

Första månaden 9 kr (ord pris 125 kr) Därefter 50 % rabatt i ett halvår. Avsluta när du vill. 

  • Eget konto med full tillgång till kyrkanstidning.se
  • E-tidning - papperstidningen i digital form
  • Nyhetsbrev, temabilagor, poddar, quiz och det praktiska verktyget Idé & inspiration
Köp

Taggar:

Jul Konst

Isabelle de Laroullière är sedan starten ansvarig för projektet med julkrubban i kyrkan. Foto: Ronald Martinez

Sedan julen 2010 har en konstinstallation gett gestalt åt Jesu födelse i La Madeleine. Den populära ­turistkyrkan, vars korintiska kolonner du ser från obelisken på Place de la Concorde, ger varje år ett bidrag till samtidskonsten när en konstnär tolkar julnattens mysterium.

Innerstadsförsamlingen är mycket liten men kyrkorådet och församlingsmedlemmarna är av det aktiva slaget.

Nya konstnärer, nya tolkningar och nya ­frågor

Isabelle de Laroullière är sedan starten ansvarig för projektet med julkrubban i kyrkan. Hon är engagerad men noga med konstnärens frihet i tolkningen av uppdraget.

Den första krubban skapades av en arkitekt och designer, Sylvain Dubuisson. Med hjälp av tunnaste Limogesporslin, trä, ljus och ­arameisk musik förverkligade han ett allkonstverk i form av en poetisk ökenvärld. Ett kärleksfullt ljus projicerades på porslinet, själva hjärtat i kompositionen.

Några år senare funderade den unge Gaëtan Duthu, designer och modestylist, hur den heliga födelsen skulle ha blivit känd om den hade skett i vår tid.

Han landade i ett elva meter brett avantgardekonstverk som symboliserade vårt moderna samhälle. Duthu fångade mötet mellan design och religion och kopplade samman människorna genom digital kommunikation. Gestalterna hade änglalika ansikten och var klädda i vitt där tyget pryddes av handbroderade pärlor.

2017 var det i stället dags för en minimalistisk tolkning där konstnären frågade hur den heliga familjen skulle ha tagits emot nu, då flyktingströmmen var fortsatt stark till Europa. Hur skulle familjen ha blivit bemött och mottagen i Madeleinekyrkan, i just detta kvarter, i denna församling – 2017?

Och så där har det hållit på, år efter år. Nya konstnärer, nya tolkningar och nya ­frågor. Alla med utgångspunkt i Jesu födelse och i  begrundan över inkarnationen.

För två år sedan hade jag själv blivit mormor och jag skrev ut en liten bild på mitt barnbarn Melchior och satte in det i krubban. Jag tog mossa och ekblad och skapade något eget.

I år är det dags för konstnären Benoît Dutour som öppnar taket mot himlen och låter fler än 100 droppar i optiskt glas falla ner över kyrkans mittparti. Dessa regnande tårar från 30 meters höjd omsluter omtåliga och värdefulla föremål, inuti själva dropppen, utvalda från vårt moderna sammanhang men med en blinkning till de tre vise männens guld, rökelse och myrra.

– Fria händer ges till konstnären utifrån texten i Lukasevangeliet. Konstnärens verk kan överraska, ifrågasätta och till och med ­utmana vår smak och vår övertygelse, säger Isabelle de Laroullière.

"Plockar in sådant som har betydelse för mig"

Hon har själv funderat mycket på vad ­julkrubban är och vad den säger oss i dag. ­Debatten i Frankrike har de senaste åren gällt vad man får stoppa in i en krubba. Sekulariseringsrörelsen är stark även här trots att landet fortfarande är övervägande katolskt. Är det okej att stoppa in Darth Vader och Marie Le Pen i krubban? I princip ja, blir svaret.

– Varje jul skapar jag en egen julkrubba i vårt hus i Allier. Jag plockar in sådant som har betydelse för mig, där och då. För två år sedan hade jag själv blivit mormor och jag skrev ut en liten bild på mitt barnbarn Melchior och satte in det i krubban. Jag tog mossa och ekblad och skapade något eget.

– Var och en måste välja krubbans figurer som talar till en. På samma sätt som i Madeleinekyrkan kommer Kristus mitt ibland oss, hemma hos oss. Jag försöker använda mig av och lägga till det som finns runtomkring mig för att skapa min egen krubba, det vackra, det fula, människor, saker, allt det som är mitt liv – för att ta emot Kristus. Det är något levande, en levande tradition.

Sammanställt konstprojekten sedan starten

I den lilla bok där Isabelle de Laroullière sammanställt konstprojektets julkrubbor sedan starten, skriver hon om den stora mängd kyrkobesökare som kommer år efter år för att upptäcka och uppleva det stora mysteriet. Kyrkan har något att säga världen i dag, säger hon och lägger till:

– Krubban är ingen dekoration. Det är en levande tradition för att ta emot Kristus.