Kristen feelgood – Åsa ­Hofverberg lyckas i en svår genre

Finns det böcker du läser som du ogärna berättar om på sociala medier? En deckare du köpte på Ica eller en feelgood-pocket du tog med till stranden?

Det är som om lättillgängligt och underhållande vore särskilt fult i bokform. Medan vi inte har några som helst problem att förstå att en människa inte kan leva av enbart socialpolitiska tv-dokumentärer – hon behöver Mello och På spåret också.

Och även inom de mer lättuggade litterära genrerna finns det ju bra och mindre bra. Bara för att historien har driv så finns det till exempel ingen anledning att stå ut med otympligt språk, ­ytlig personteckning och en ­dialog som låter som om författaren aldrig har pratat med andra människor.

När allt däremot klaffar kan det uppstå ett fenomen som Fredrik Backman, som getts ut i över 40 länder och som legat etta på New York Times försäljningslista. Jag köpte hans debutroman En man som heter Ove för att jag ville förstå vad det var som plötsligt lockade män som annars aldrig läste.

Och visst förstod jag: en välskriven, sorglig och rolig berättelse med en kantig, Saab-fixerad gubbe i huvudrollen. Tillräckligt ovanlig för att intressera. Tillräckligt vanlig för en stor ”ny” läsargrupp att identifiera sig med.

I samma feelgoodgenre skriver Åsa Hofverberg, aktuell med Fortfarande här. Det är nästan lite sorgligt att läsa hennes fina bok, för även hon har alla rätt: bra story, riktiga människor, trovärdig dialog och begåvat språk. Men hur stora är chanserna att få översättas till många språk och toppa försäljningslistor? Hon skriver ju om människor som går i kyrkan och funderar över sin tro.

Åsa Hofverberg är teolog och fritidspedagog och leder kreativitetskurser och babysångsgrupper i Svenska kyrkan. Tidigare har hon gett ut nio barnböcker och Fortfarande här är hennes debut inom vuxenlitteraturen.

Vi får följa två ungdomar som tar studenten, Lukas och Mila, och Lukas mamma Paula. Alla tre i en brytningstid i sina liv, framför allt Lukas och Paula är dessutom trasiga och självdestruktiva på olika sätt.

Paula klippte abrupt med sin kyrkliga tillhörighet när hon som ung träffade Lukas pappa: han gillade inte den sidan av henne. Milas pappa var pastor men tvingades bort. När Mila känner sig vilsen i studentstaden hittar hon lugnet i en veckomässa.

Vi får också följa mor och son Paula och Lukas i samtalen på Själavårdscentralen, där de båda får hjälp att hantera rädslor och självförakt. Men den religiösa tematiken är trots allt inte den dominerande. I stället handlar det – i feelgood liksom i alla människors liv – framför allt om relationer och kärlekslängtan.

Är jag värd kärlek eller kommer jag bara att skada den jag tycker om? Duger jag åt den jag gillar trots att hen har mycket högre social status än jag? Har jag rätt att förlåta mig själv för allt som inte blev bra i relation till mina barn?

Fortfarande här slutar lyckligt men alla trådar knyts inte ihop. Tre böcker till är planerade i samma serie.