Lärorika tårar som mjukar upp hjärtat

Utan att ha läst någon av författaren Lasse Bergs tidigare böcker förstår jag att Ändå inte helt försvunnen är annorlunda än dessa. Den skildrar en annan sorts resa än dem han berättat om i sina böcker om människans ursprung i Kalahari, i Afrika, eller resereportagen från fattigdomens Asien, just innan den ekonomiska utvecklingen gav frihet åt de stora massorna. Här reser Lasse Berg långt in i den inre sorgens land, en personlig sorg efter Linda, den yngsta dottern. Det har gått mer än två år sedan Linda dött i en osannolik memento mori-olycka i sina föräldrars hem; en kraftig blödning orsakad av en krukskärva i knäet.

Min läsupplevelse sammanfattas i två ord: allmänmänsklighet och medmänsklighet. Allmänmänsklighet, människans livsvillkor som utformats genom årtusenden och delas av mer än sju miljarder individer – men också detta, att bara några sidor in i boken rinner tårar längs mitt ansikte.

Varje fjäril bär spår av dottern. Och varje sida i boken innehåller dessa ordlösa fjärilspår, som vittnar om närvaro och tröst.

Varför sörjer vi? Kanske för att vi ”specialdesignats för gruppsamarbete” och för gemenskap. Berg konstaterar därför, och väver med resans gång samman de två begreppen, att medmänskligheten – att älska sin nästa – är mer allmänmänskligt än motsatsen. Detta gör människan unik, på samma gång framgångsrik överlevare som djupt sårbar. Avgörande för människans överlevnad är vårt beroende av våra likar. Precis som de lika avgörande orden hustrun Ingrid uttalar ett par timmar efter de mottagit dödsbeskedet: ”Vi ska klara det. Tillsammans.”

Lasse Berg hittar vägledning och tröst i böckerna, sorgecoachningen resonerar inte, men nog de böcker som berättar om människans ursprung, om Afrikas savann och den senaste evolutionsforskningen. Detta samlar han in, bearbetar och återger, tillsammans med återblickar på Linda, den ljusa flickan i Afrika, medmänniskan i Uppsala, resenären Linda, djurälskaren. Gemenskap finner han inte minst i sin egen omgivning, vännerna, familjen och djuren. Varje fjäril bär spår av dottern. Och varje sida i boken innehåller dessa ordlösa fjärilspår, som vittnar om närvaro och tröst.

Det kom sig att Ändå inte helt försvunnen blev en del av min fasteläsning: en särskild tid för tårar. Tårarna mjukar upp våra hjärtan och gör vår blick klarare. Inte är detta en blödig bok, utan vacker och lärorik. När livet i övrigt inte lyckas leverera anledningar att gråta känner jag ändå tacksamhet för dessa allmänmänsklighetens och medmänsklighetens tårar som välsignat min fastetid.

Maja Ekström